Göteborgsposten – 7 december 1871, sida 2

om vi måste beflita oss om att höja, i det vi befrämja utvecklingen af de rika hjelpkällor, öfver vilka hon förfogar. De fördelar, som äfven det yckligaste krig skulle kunna skaffa oss, skulle allrig uppväga den vinst, som lotvas oss af utveckingen af ett välstånd, hvars tillväxt icke ett ögonolick afbrytes genom en följd af inre kriser. De svårigheter, som monarkien genomkämpat och ännu har att bestå — svårigheter hvilka för öfrigt endast iro en naturlig följd af hvarje stor omge taltning, skola, såsom vi hoppas, bli mindre med hvarje dag; men de skola icke försvinna, utan att efterlemna en viss antagonism i tendenserna, en viss bitterhet i sinnena. Jag hyser den förtröstan, att dessa misshälligheter skola vika för en billigare uppskattning af monarkiens allmänna intressen. Men vi kunna endast glädja oss öfver att inom en icke alltför lång tid ernå detta resultat, såframt det är oss möjligt att förekomma yttre förvecklingar, hvilka, på samma gång de fördröja stadgandet af det inre lugnet, skulle nämna regeringens försonliga tankar samt fasta och säkra gång. Den politiska linie, som sålunda är monarkien genom hennes oafvikliga intressen föreskrifven, öfverensstämmer, jag tviflar ej derå, på det fullkomligaste med de andra makternas önskningar, hvilka alla, efter de förfärliga skakningar som förlidet år hemsökte Europa, känna det befallande behofvet att förskaffa de närvarade, så grymt pröfvade generationerna en ra af lugn och säkerhet. Härmed har jag underrättat er om de hufvudzakligaste motiver, hvilka ålägga mig att icke afvika från den väg, som den utmärkte statsman följde, hvars efterföljare jag har den äran att vara. Jag finner det icke heller nödigt att vid mitt tillträde till embetet ändra de allmänna instruktioner, ni har i er ego och ni skall säkerligen motsvara mina önskningar, då ni fortfar att taga detsamma till rättesnöre för ert handlingssätt. I ett bref från Newyork lemnas följande intressanta upplysningar om det i de nordamerikanska Sydstaterna grasserande hemliga förbundet Ku-Klux, erhållna genom bekännelser som afgifvits af enskilda häktade medlemmar af förbundet: Ku Klux vilja i Förenta Staterna återupprätta de hvitas uteslutande herraväldo. De vilja, att de negrer, som blifvit fria, skola utostängas från det politiska lifvet, att de för alltid skola qvarstå på en lägre social grad, och att de icke skola bli jemlikar med de hvita. Sedan den militära förvaltningen i Syd-Carolina efterträdts af den civila, herskade Ku-Klux der genom terrorism. I hvarje grefskap fanns en klan, som utdelade befallning åt alla de lägre klanerna. Den stora klanen, eller stammen, löd en chef, kallad den store chefen, och hans löjtnant, kallad den monarkiske chefen. Vid sidan af denna verkställande makt bildade tvenne komitöer, sammansatta af män som voro alltför åldriga att kunna med väpnad hand utföra förbundets beslut, ett slags lagstiftande råd. De verkställande krafterna togos till största delen ur denna klass af små hvita, som var så föraktad af plantageegarnes aristokrati. Man har upptäckt deras igenkänningstecken, hvilka äro till antalet tre: 1. Högra handens pekfinger lägges på högra örat, hvartill kamraten svarar med att göra samma åtbörd med venstra handen; 2. Den venstra handen föres till högra sidan af rocken, liksom sökte man en knappnål, under det att högra handen förutom tummen stickes i fickan och högra fotens häl rör vid venstra fotens midt; 3. Högra banden räckes åt kamraten, hvarvid man med sitt lillfinger tager hans, under det man med pekfingret söker under hans tumme. Hvad Ku-Klux gjort, känner man endast alltför väl: de ha slagits och dödat. Begick en neger en stöld, tillät han sig klaga eller vittna mot en hvit; talade en negrinna illa om förbundet eller påstod sig känna dess medlemmar; understödde en hvit negrernas sak eller förklarade sig glad öfver secessionisternas nederlag; vågade han rösta för den radikala listan, eller ibland ens inskränka sig till att vägra att ingå som medlem at förbundet — genast infann sig vid nattetid ett band maskerade män och piskade de brottsliga, eller dödade dem, om de gjorde motstånd. Dödsdomarne uttalades af den stora klanen och verkställdes samvetsgrannt. I grefskapet Spartanbourg tillhör nästan hela den hvita befolkningen förbundet. De välmående medlemmarne lemna hästar och ammunition; de små hvita göra expeditionerna. En sträng diseiplin vidmakthålles inom dessa band. Den, som icke lyder, piskas efter komitöns dom, tills blodet tränger ut. Mer än 2000 personer ha flyktat till staden Atlanta, at fruktan för Ku-Klux. I grefskapet York ha mer än 100 Ku-Klux blifvit häktade och nästan lika många i Spartanbourg. Nästan alla ha afgifvit bekännelser, på grund af hvilka många personer, ätven rika och politici som blifvit komprometterade, ha dolt sig i skogarne eller lemnat landet. En viss öfverste Avery, som var StorCyklop, det vill säga chef för Ku Klux i SydCarolina, och som derjemte är den förnämste : handlanden i Vorsville, bar lyckats undgå de fen —4n ET —