Vid ett annat bord har samtalet från skådespelarne och författarne vändt sig till konstnärerna. Man beundrar Carl Plochs stora historiska tafla, på hvilken kung Kristian IL (i Sverige kallad Tyrann) synes i fängelset. Man beundrar den skicklighet, hvarmed konstnären vetat framställa en konung, som, i trots af årslånga fängelseqval, likväl har majestätets hela gloria gjuten omkring sin personlighet, man beundrar lifligheten i färgen och den natursanning, som ligger öfver det hela, från kungens slitna sammetskappa till kalksmulorna, som fallit från fängelsemuren. Man berättar om tvenne täcka genrestycken, som för närvarande äro under arbete i Blochs atelier, det ena framställande en scen i ett danskt värdsbus, det andra presenterande några af de mästerliga munkfigurer, i hvilka Bloch har sin styrka — och slutligen går man från honom tillbaka till försattarne och samtalet faller på ett annat nordiskt geni — Björnatjerns Björnson. Man berättar än det ena än det andra om denne märklige norske skald, men kanske skall det, jag sjelf kan berätta om honom, roa mina läsare mest. Första gången, jag träffade tillsammans med honom, var under studentmötet i Kristiania. I denna resliga manliga gestalt var det mig ej svårt att igenkänna mannen, hvars vagga stod på Dovrefjell, men det stillsamma, godmodiga sätt, hvarpå han gick omkring och vexlade några korta repliker än med den ene, än med den andre bland sällskapet, tycktes mig ingalunda bekräfta de historier jag bört om hans uppbrusande sätt vid ett eller annat tillfälle. Så gingo vi till bords, några sånger afsjöngos och några tal höllos: plötsligt reste sig Björnson upp och ställde sig vid ena bordsänden. Han tog af sig hatten — det var en sommarbal och vi åto i en trädgård under bar himmel — och började tala. Någonting dermed jemförligt har jag aldrig hört. Det var en inspirationens storm, ett hvimmel af tankar och en rikedom af ord i detta tal, som tillkännagaf hos talaren ett ämnets öfverväldigande, ja, jag kan gerna säga ett, från allt annat i verlden lösryckt, hänsjupkande och uppgående i det han sade, som ej kunde undgå att mäktigt inverka på åhörarne, isynnerhet som Björnson har en klar och klangfull stämma till att kunna tolka denna inspirationens extas. Det är visserligen sannt, att han lika så väl då han talar, som då ban skrifver, begagnar sig af dessa förunderliga Björnsonska vändningar, hvilka vi så väl känna till från hans arbeten: Der er Udsigt som paa en glad Dag i Oladens blaa Farver, vat gaa Morgenture i Beslutningernes friske Luftning o. 8. v., o. 8 v., men det finnes dock i det ögonblick, då ban så står och låter tankar och ord strömma alldeles omedelbart ifrån sig, ett något hos honom, ett något — det måste äfven hans mest afgjorda antagonister medge — som öfvertygar en om, att man befinner sig gentemot en sällsynt rikt begåfvad natur, ett något, som ej lemnar ringaste tvifvel om, att ban sjelf at innersta öfvertygelse tror på det, han säger — något som, dessvärre, långtifrån alltid är fallet med nutidens talare. Några aftnar derefter sammanträffade jag med honom hos Jonas Lie. Denne och jag sutto just och gjorde upp planen för min tilltänkta resa genom Norge, då dörren gick upp och Björnson trädde in. Alla reste sig upp med en viss vördnad, och man spårade ett ögonblick liksom någonting tryckande på samtalet, men detta räckte ej länge. Björnson stoppade sig en pipa, framkastade några små skämtsamma anmärkningar och deltog derpå med lif och friskhet i samtalet. Isynnerhet röjde sig, sedan vi spisat afton och med våra pipor slagit oss till ro vid punschglaset, hos honom on rättfram och munter älskvärdhet, det låg i allt hvad han sade en fläkt af lefnadsfriskhet och godt lynne, som gaf mig en helt annan föreställning om Dovrejätten än den, som jag hittills haft på grund af andras berättelser. Der fanns i hans yttranden en sådan snillrik vältalighet, så många genialiska tankeblixtar, så många klara och ötverraskande vyer öfver förhållandena, att jag sällan har haft större intresse af ett aftonsamtal än af detta. Paul Pry. — —