Göteborgsposten – 6 december 1871, sida 2

siter, än åtföljda af Sophia, än utan henne, och Clarissa förklarades af allmänna meningen vara den skönaste qvinna i grefskapet. De som kände henne, talade om henne så mycket, alt andra som ej träffat tillsammans med henne voro angelägna om att så se henne och ansågo som en lycka att bli presenterade för henne. Om hon visste af detta sjelf, kunde det åtminstone ej märkas på henne, men för Daniel Granger var det en anledning till ej ringa stolthet, att hans unga hustru blef så mycket beundrad. Var han fullkomligt lycklig sedan han vunnit den qvinna han älskade, och då han såg henne lydig, undergifven, alltid färdig sett göra honom till nöjes, att vara hans sällskap då han behötde hennes sällskap, alltid villig att uppoffra sina egna böjelser så fort hon märkte att de voro stridande mot hans? Var han fullkomligt lycklig sedan hans förhoppningar förverkligats? Ej fullkomligt. Han visste att hans hustru ej älskade honom. Den torde måhända komma en dag, den kärlek på hvilken han ännu vågade hopjas, men ännu hade den ej kommit. Han guf ibland akt på hevnes ansigte när hon satt vid sin härd under de lugna aftnar då de voro ensamma, och han visste att ett ljus skulle ha spridt sitt sken på detta ansigte som ej fanns der. Ibland lät han höra en suck då hun satt lutad öfver sin tidniug, och hans hustru undrade om han hade några affärer att tänka på — om han oroados af någon ovanlig rörelse bland de fonder eller consols eller andra mystiska elementer i den finansiella verld med hvilken alla rika män tyckas stå mer eller mindre i beröring. Hon vågade ej ens fråga honom rörande dessa tillfällige suckar, men då hon hörde dem brukade hon flytta fram brädspelet till hans plats och sätta sig ner för att oundvikligt bli öfvervunnen i ett spel som hon hatade, men för hvilket mr Granger hyste en synnerlig förkärlek. Mar finner således ott Clarissa åtminstone var en uppmärksam hustru, angelägen att gifva sin man så många bevis som möjligt på sin ticksamhet och pligtkänsla. Ej