Göteborgsposten – 6 december 1871, sida 2

rr — ———— —— ——————— alltid så stort nöje i att tala om dylika saker; ni måste säkert ha hört det omtalas, Clary. — Nej, sannerligen jag har hört någonting. — Det var högst besynnerligt. Förlofningen har nu varit uppslagen så länge — det skedde till och med kort efter pappas död. Men ni vet hurudan Geraldine är — förbehållsam, nästan ogenomtränglig, skulle man kunna säga. Jag visste sjelf ingenting of hvad som händt förrän en dag hela månader sedan efter brytvingen skedde, efter hvad det tycktes — då jag kom att med några ord hänsyfta på Geraldines bröllop och hen i sin kalla, stolta ton tystade mig genom att säga: Det är så godt att först som sist säga dig, Laura, att alltsammans är slut. Mr Fairfax och jag ha önskat hvarandra farväl försalltidDetta var ett hårdt elag för en syster, Clarissa. Ni vet huru jag ifrade för detta giftermål. — Det var ganska ledsamt att höra, stammade Clarissa. De hade råkat i tvist, förmodar jag. — Kåkat i tvist! Nej bevars; hon hade ej sett honom sedan hon med Frederick och mig lemnade Hale, och då de skildes åt visade de hvarandra alla tecken till tillgifvenhet. Nej, det hade vexlats några bref emellan dem, det var alltsammans. Jag har aldrig kunnat upptäcka verkliga orsaken till deras skilsmessa. Geraldino vägrade att besvara alla mina frågor, Det var mycket hårdt, Clarissa, ty jog vet att hon älskade honom. — Och hvar är lady Geraldine nu? — På Hale hos mina barn; Hon har nu intet bestämdt hem, stackars flicka, och hon ville ej öfvervara en annan säsong i London — hon har fått nog af sådana —; derföre bad hon mig att få stanna qvar på Hale för att ha öfverinseendet vid barnens vård och fördrifva tiden efter oget goatfinnande. Lifvet är fullt af bekymmer, Clary! tillade egarinnan af Halo och sjutiotusen pund om året, i det hon drog en djup suck. (Forts.)