Göteborgsposten – 5 december 1871, sida 1

komma fram på tapeten. Och det kan då vara skäl att på förhand anmärka, att i freden i Utrecht, hvarigenom Filip V erhöll spanska kronan, visserligen stadgades hans och hans ättlingars afträdande af alla eventuela rättigheter till franska kronan, men att dessa rättigheter åter skulle träda i kraft när denna gren af huset Bourbon förlorade sin suveränitet i Spanien — ett förhållande som ju numera inträffat. : Emellertid torde man numera vara ifrån den tiden, då dylika rättigheter hade någonting att betyda, och väl är det. Men att å andra sidan söka skapa ett slags revolutionär legitimitet, representerad af huset Orleans, är väl att gå till en liknande ytterlighet. Journal des bbats, som tillika med Journal de Paris är detta partis förnämsta organ, uppdrog häromdagen en jemförelse mellan Bonaparterna, som alltid konspirera, och Orlåanerna, som alldrig gjort det. LOrdre anmärker häremot spetsigt och träffande, att historien visar huru som detta sistnämnda hus just icke visat någon oöfvervinnerlig motvilja mot agitationer och konspirationer; Gaston dOrlans gjorde sig i det fallet: bemärkt, Pnilippe Egalit voterade för Ludvig XVI:s död och Ludvig Philip mottog af de 221 röstorna sin nevös krona, hvarefter slutligen hertigen af Montpensier på den sista tiden öfverflyttat till Spanien familiens traditioner. Lordre är annars nu för tiden mycket spak, sedan dess trosförvandter Pays och Avenir liberal blifvit indragna och den sjelf vid minsta oförsigtighet kan vänta samma öde. Regeringen delar för öfrigt sina gracer mellan de tidningar, som stå till höger och venster om henne. Nyss var det de nyssnämnda begge s. k. reaktionära tidningarnes, sedan kom det den radikala Rappels tur, som i förgår indrogs. Det är med pariserpressen, som med mannen som hade två älskarinnor, en gammal och en ung. Den unga ryckte bort alla hans hvita hårstrån och den gamla alla hans svarta. Han blet på det sättet, stackare, vili sist alldeles skallig. — Det är för resten eget nog att ännu alltjemt höra samma deklamationer om den otörytterliga frihet som skriftställaren bör ega att missbruka sin inelligens. Det finnes icke ett enda parti, som ej drifver denna sats i teorier, men, när det sjolft kommer till makten, icke handlar tvärtemot. Radikalerna sjelfva ha visst ingenting att säga, ty Gambettas diktatur var en af de hårdaste perioder som pressen upplefvat, ehuru nan ändå icke gick så långt som Kommunen, hvilken ej nöjde sig med att indraga tidningarne, utan för yiterligare säkerhets skull lusiljerade sjelfva journalisterna. En i dessa dagar fäld tryckfrihetsdom har väckt mycken uppmärksamhet, Det var den mera såsom romanförfattare än som publicist bekante Louis Ulbach, som för ett i sin tidning Cloche intaget ofullständigt och uppsåtligt oriktigt referat af en krigsrättssession säldes till tra års fängelse och 6000 francs böter, Och Courbet dömdes till sex månader! var den bittra anmärkning som undtoll den anklagade, när han hörde domen afkunnas. OÖch för att sluta båda att tala om tidningarne och på samma gång hela mitt bref vill jag meddela en nyhet, hvarom ni förmodligen icke hört talas och som torde öfverraska er, nemligen att konung Carl XV i Januari månad väntas till Paris. Jag skyndar att tillärga att min auktoritet är tidningen Le XIX:e Siöcele, efter hvilken den upptagits af ett par andra blad. ECAtahanre dd KK 6057