Göteborgsposten – 4 december 1871, sida 1

— — — — ———————— —— —— att du befattat dig med dessa saker, mitt barn. Nej, jag tror ej att hon vill blanda sig i dina bestyr, Sophy. I allt väsendtligt skall du fortfarande vara herrskarinna Om Clarissa är drottning, skall du vara premiermiaister och du vet att det är ministern som i verkligheten håller i trådarno till regeringsmaskineriet. Med tiden skola ni komma att älska hvarandra, såsom jag hoppas. — Jag skall försöka att göra min skyldighet, Pappa, svarade miss Granger. Vi kunna ej råda öfver våra käuslor. Det var en ringa tröst för henne att erfara, att de hushållsböcker som voro så dyrbara för hennes hjerta ej skulle tagas ifrån henne; att hon fortfarande skulle få bibehålla största delen af den makt hon hittills innehaft såsom enda dottern och föreståndarinnan i Daniel Grangers rika hus. Men att afstå från öfversta platsen vid faderns bord, att se Clarissa firad och fjäsad — det skulle kännas hårdt nog för Sophia Granger, och i sitt hjerta var hon förbittrad på sin far för ett handlingssätt som hon ansåg vara höjden af dårskap. Hon älskade honom på sitt eget regelräta, väl afpassade sätt — älskade honom så högt som man kunde vänta af en varelse till den grad intagen i sig sjelf; men hon kunde ej lätt förlåta honom en handling som på visst sätt tycktes henne vara ett svek mot henne sjelf. Hon var uppfostrad i den föreställningen att hon var enda arftagerskan, i den tron att hennes far aldrig skulle komma att gifta om sig. Huru ofta hade hon ej hört honom förlöjliga en sådan ide, då någon blind hans bekanta framställt den! Nu skulle det naturligtvis bli en ny familj; söner och döttrar som skulle komma att dela arfvet med henne. Hanna Warman hade redan framställt denna förmodan med den vänliga upp riktighet och böjelse att alltid se en sak på den mörkaste sidan, som man vanligen finner hos förtrogna af hennes klass. — Det är då visst, pappa, yttrade miss Granger urstånd att alldeles lägga band på sitt dåliga lynne — det