Göteborgsposten – 2 december 1871, sida 1

skring en olycklig varelse, det var en Åblad-A neger, en noticjägare, hvilken icke tillhörde den tidning som meddelat den intressanta nostis som väckt så stor uppmärksamhet. Han irrade framåt som en skugga, natt var det utomkring honom och natt var det uti hans i själ. Upp på sin byrå vågade han sig ej, han bäfvade för kamraternas frågande blickar, för hufvudredaktörens förebrående: Herre! Avar hölls ni i går afton, eftersom Benedetti kunde undslippa er? Åanu mindre vågade han att uppsöka sina eljest så trefliga och angenäma sällskapsbröder. Var han icke nyss derinne på schweizeriet, der glasens klang och muntra sånger fortfarande ljuda och ljuset fortfarande strålar klart ut genom fönsterrutorna, under det att ban sjelf smyger förbi som det onda samvetet, var han icke nyss derinne och uppvaktades han icke af en obarwhertig spetägel ögonblickligen med följande, improviserade epigram: Gack bort, min vän, gå hem och skäms, Gråt sängen full, det gör du rätt i! Han undgick dig, vår man från Ems, Den stolte grefve Benedettil Klockan slog tolf i kyrktornen. Ännu irrade skuggan omkring; men äfven skuggor, d. v. 8. tidningsskuggor, kunna bli sömniga. Snart låg den olycklige reportern i sin söng, afklädd sin vanliga, menskliga drägt, de måhända änvu obetalta gångkläderna, men bekymrens Nessus-mantel smög sig osynlig, men kännbar, omkring hans arma kroppshydda, ban reds af maran och de galnaste drömmar antäktace honom. Ån såg han ex-kejsare Napoleon salla på knä för Bismarck och anhålla om dennes tre strån, till hårsuvenir åt Eugenie, än såg han Gambetta proponera Thiers att byta bort sina båda glasögon mot hans ena verkliga, än Benedetti, den olycksalige, dansande en saraband med armarne instuckna i havs glorvyrdigaste majestäts kejsare Wilhelms båda ryttarestöflor, och till sist såg han det värsta: Höel Göta Källare i hundradubbel förstoring med sina tusentals föhster uppfyllda af krönta och okrönta hufvuden, alla med full hals skrålande på den bekanta melodien ur Orfeus i underjorden: Ha, ha, ha! Det var bra! Nog vi stått i tidningen, Men i Posten ej, min vän! Hå, hå, hå! Nå, nå, nå! Trösta dig en annan gång, det tör väl bättre gå! Blek och förstörd trädde han på morgonen ut i verldshvimlet igen, oupphörligt ned tryckt af bekymmer och ruelse! Men hans sorg skulle svart tå en ända. Knappt hade han gått några steg utom porten, då han stötte på en bekant. Se god dag, min bror, nå jag fick se honom, jag! — Hvilken, bvem menar du? stammar den tilltalade med en hemsk aning om det namn, som skulle likt en giftig pil slungas ut från hans väns tandgård. — Hvem? Naturligtvis grefve Benedettil — Bonedetti!!! Ha, jag önskade... (beherrskar sig och säger med atc förfärande lugn) Såå! Du är, minsann, lycklig du! Nå, han var väl lik porträtterna: hög, skallig panna, gråsprängdt hår, höga fadermördare och höga, nej. långa engelska whiskersl— Hvad pratar du för slag? Skallig, gråsprängd, ban, unga karlen? — Uaga karlen, Benedetti, som är född anno adertonhundrafemton .. semtisex år... vacker ungdom! — -Nej, det är för kostligt, jag såg honom med miva egna ögon, en vacker, mörklagd ung karl, så der mellan tjuge och tretti ... — Ha, ha, ha, nu må jag i sanning skratta, vänta lite, vi stå ju midtsör en bokläda, låt oss gå in och se efter i ett konversationslexikon!Sagdt och gjordt, de gå in och granska riktigt, 1 lexikonet står: Benedetti Vincenzio, grefve, fransk diplomat, född 1815 på Korsika o. 8. v. Ett ljus går upp för den olycklige notisjägarens öga, ett helt Ramberg af bekymmer saller från hans bröst, han omsamnar sin förbluffade vän och utropar: Aj. jag tror jag får ondt, så glad är jag. Käraste vän, det måtte vara hans son! Noggranna efterspaningar anställas och denna gäng befiones de: att jägaren råkat på rätt villebråd. Beskrifningarne från hotellet passa in med vännen berättarens, i boken har den unge resanden tecknat sig för Benedetti, altache o. 8. v. Post nubila Phoebus! Nu först vågar han sig upp på byrån. Triumterande klitver han i rummet, kastar en stolt blick omkring sig och framkastar ett vigtigt: Åå, har ni hört, att det icke var den riktige Benedetti, som reste härigenom ? Men det stolta modet sjunker, då alla de innevarande småskratta och Latrikeswinistern spetsigt utbrister: Käre vän! Det visste vi från början. Eljest hade jag naturligtvis ej underlåtit att tala om min vän Benedettis ankomst. Och när ett telegram från Stockholm längre fram på dagen anländer af följande lydelse: En ung mr Benedetti, son till exministern har anländt till hufvudstaden, då börja åter de diplomatiska omåleendena, kamraterna se så visa ut och mumla: Bah! Det der visste man förut! i en så beläten ton, att den stackars notisjägaren, ehuru qvitt alla sina själsqval, känner eig högst missbelåten. Men nu kommer det intressantaste af allt. Med aftonposten anlända som vanligt hufvudstadstidnmgarne, Ousdagens aftonoch Thorsdagens morgon-tidningar. Man öppnar MNya Dagligt Allehanda tör Onsdagen. Deri läses med fetstilar : LI. EC— —— DB c I HM — — — 4 RB 00c — — b——