Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 3

20 EC4J4 4 411101 41 CuuCcötimtig ell. Dennes vittnesmål gick ut på att intyga det i Juli 1554 verkligen en ung engelsk gentleman, efter att hafva lidit skeppsbrott, landstigit i Melbourne samt att denne var Åhomas Castro. Nämnde år — sådan var Sharpins berättelse — hade han begifvit sig till Australien dels i affärer dels för sin helsas skull, som behöfde stärkas genom en sjöresa. Det fartyg, på hvilket han var passagerare, låg förtöjdt ute på redden, hvarför han begaf sig ombord på en liten ångbåt ethe Comet för att bli förd till Melbournes kaj. Medan han på färden satt under däck isalongen märkte han the Cumet stanna; han begaf sig upp för att se hvad som var a färde, och blef vittne till att några män, hvaribland en sjömansklädd gentleman och en gentleman i vanlig drägt, från ett bredvid liggande fartyg stego ötver athe Comets hjulhus ned på dess däck. Sharpin fick höra att alla de Xa voro skeppsbrutne, som af skeppet sprey blitvit upptagne på dess resa till Melbourne. Intresserad häraf riktade Sharpin en anmärkning till sjömännen, hvarvid den såsom sjöman klädde gentlemannen vände sig om och gaf nägra ord till svar på engelska, men med tydlig fransk accent, samt under en egendomlig rynkning på ögonbrynen. . Vittnet hade i Aug. d. å. bevistat kapplöpningarne i York, vid hvilka pretendenten äfven varit närvarande och ådragit sig allmänna uppmärksamheten. Sharpin hade, såsom andra, riktat sin kikare på Castro, men han hade icke kunnat då igenkänna honom. Först sedermera hade han i en fotografs skåp fått se det porträtt, hvilket föreställde Tichborne under en tidigare period. Han hade i originalet till detta tydligen urskiljt sin interlokutör ombord på the Comet?, hvarför han genast i bref hänvändt sig till pretendentens advokater. Ett peraonligt möte hade derpå följt, och af Thomas Castros auletsurag, synnerligast ar den så mycket omtalade rynkningen af ögonbrynen, hade med visshet framgått för Sharpin att pretendenten var samme unge gentleman, med hvilken han för ett par minuter sammanträffat på den lilla ångaren i Melbournes hamn under sommaren år 1554. Till samma tidpunkt af pretendentens lif och gående ut på att bestyrka tillvaron af det itrågasatta faktum, huruvida Bella verkligen gjort skeppsbrott eller ej, häuförde sig det vittnesmål som aflades af Francis Longlands. Denne hade år 1853 vistats i Melbourne och hade då i sitt hus upptagit samt vårdat tvenne amerikanska sjömän, hvilka törklarat sig vara skeppsbrutne från otvannämnde fartyg och att de blifvit af sprey upptagne samt förde till Australien — en berättelse, hvilken, såsom man finner, öfverensstämmer med hvad Castro i sin tid uppg:fvit om förloppet vid sitt förolyckande och sin räddning. knder förra veckan förhördes vidare tvenne personer, hvilka tagit en verksam del i de åtgörarden som föregätt sjelfva öppnandet af den Tichborneska rättegången. Dessa personer voro bankiren W. W. Bulpett samt litteratören och artisten Francis Baigent. Den förre, chef för en ansedd bankilfirma i Winchester hvilken varit derstädes etablerad seuan 1797, och fredsdomare i grefskapet, var en bland dem som tidigast och ifrigast förklarat sig för pretendenten. Hans personliga anseende hade spridt sin g ans äfven öfver Thomas Castros person, ban bade utan annan säkerhet än den, som tilliten till pretendentens rättvisa sak erbjöd, försträckt honom penningar, och han hade tillochmed varit icke obetydligt verksam för att öfvertyga och stärka i trona dem, hvilka dittills förhållit sig skeptiska med afseende på den nye Tichborne. Det var tydligt att vittnesintyget från en sådan persons sida skulle vara af stor vigt, och vid hufvudförhör såväl som vid korsförhör ansträngdes alla krafter, för att hvardera parten måtte kunna låta detsamma tramstå sådant som han önakade att det af domstol och allmänhet skulle bedömas. Mr Bulpett hade länge kännt Tichborneska familjen, särskilt sir Henty T. och dennes döttrar, sex de vackraste unga damer i grefskapet (hvarrid dock serjeant Ballantine, oridderligt nog, anmärkte att de unga damerna sedan den tiden troligen undergått någon förändring). Ham hade haft några bankaffärer med sir James, men unge Roger T. hade han endast träffat på ett par jagter, tillräckligt ofta likväl för att han väl skulle erinra sig Rogers anletsdrag. D. 27 Mars 1867 hade han inne på mr Holmes byrå i London sammanträffat med Thomas Castro och hade då utan dröjsmål igenkänt honom, så att han kunnat vända sig till honom med de orden: Jag har nöjet att i er igenkänna sir Roger Tichborne — samme man med hvilken jag i forna dagar träffade tillsammans vid åtskilliga jagtpartier. Ilan hade blifvit intresserad för pretendentens sak, så att han arrangerat en sammankomst mellan Castro och Vincent Gosford (den sorne förvaltaren på Tichbornegodset, Rogers personlige vän, hvilken dittills ej velat erkänna pretendenten). Vid detta möte hade Gosford på Bulpetts uppmaning ställt några frågor på Castro om händelser, hvilka inträffat innan Roger T. lemnade England. Svaren hade utfallit till den grad tillfreusställande, efter Bulpetts förmenande, att han beordrat sin firmas filialbank i Alresford att ställa 500 L till pretendentens förfogande och bemödat sig om, ehuru bemödandet misslyckats, att anordna ett sammanträde mellan Castro och åtskilliga medlemmar af Tichbornefamiljen, lady Dougtby, mr och mrs Radcliffe m. fl. — Sådan var den för pretendenten odeladt zynnsamma berättelse, som mr Bulpett afgaf medan den välvilliga ledningeo af serjeant Ballantine vid forhöret pågick. Nu ofvertogo deremot motpartens advokater ledningen af vittnesförböret och det ar märkligt att finna huruledes på många punkter härvid kastades en belysning, mycket olika med den som de förut erhållit. Likväl har man ej skäl att antaga annat än att vittnet var i god tro, men förbållandet utgör ett bevis på huru starkt förutfattade meningar kunna inverka på ett vittnes hela uppfattning, äskådning och handlingssätt. Mr Bulpetts Åaffidavit (hans förut under edsförpligtelse afgifna skriftliga vittnesmål) hade ansetts af sådan betydenhet att det blifvit särskilt tryckt. I detta liksom nu vid hufvudförhöret hade försträckningen af nämnde 500 framställta i sådant sammanhang, att den tramstod såsom resultat af en på personligt igenkännande grundad öfvertygelse om pretendentens identitet. Vid korsförhöret visade det sig emellertid att denna penningsumma hade blifvit lemnad till Castro innan Bulpett ens sett honom. Det tyckes som om den omständigheten att lady Tichborne erkänt Castro såsom sin son varit tillräcklig för att förmå den annars så försiglige bankiren, hvilken tyckte det vara synd att rättegångar och advokater skulle ruinera Tichbornezodsen, till denna affär. Han hade sedermera, efeer det han personligen råkat pretendenten, blifvit äf lady Tichborne uppmanad att lemna honom ytterigare penningar, utan att då vilja sträcka sig länsre än till 50 Å; hvaremot han proponerat en lonlonerfirma, som dock e) dertill fanns villig, att uppregoticra 500 för fullföljande af kärandens sak. Äfven de underhandlingar med Gosford, som örts af Bulpett, voro af märklig beskaffenhet, och nan behötver ständigt hafva i erinring det stora aneende för redlighet, som vittnet för öfrigt åtnjuter, vå det man ej må vara frestad föreställa sig stå inör en bland de affidavit-men, på hvilka denna rätegång annars är rik. Ingenting har ländt pretendenten å till skada som det att Vincent Gosford ej velat m rkänna honom. General-advokaten påminte Bulu ett om att Gosford dertill haft goda skäl Pratoen. I 4; a mm mA L — — N KAP rrnt FA DD BR ket HH AMA mA — 2