Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 2

tas med samma måttstock, och han kan ej försona sig med den tanken, att han utan vidare blir insatt i bagnon, under det flere af hans gamla kolleger i Kommunen äro föremål för regeringens beskydd. Orsaken härtill söker han deri, att han endast varit en simpel skomakare, hvaremot de andra varit litteratörer, konstnärer 0o. s. v. Under sitt vistande i bagnon och nu, då han stär i begrepp att kanske för alltid lemna Frankrike, har han ej ett enda ögonblick tappat modet; han har tvärtom lagt i dagen ett oföränderligt lugn och bevarat en själsfrihet, som vittnar om en stark och energisk karakter. Nya Kaledonien, en rätt betydande ö öster om Nya Holland, har sedan d. 24 Sept. 1853 utgjort en af Frankrikes kolonier i Stilla Hafvet. Det regeras af en särskild guvernör, som, bor i Port-de-France (Memea) och står under guvernören öfver Oceanien, vicomte Dubouzet. Några år 1847 företagna förföljelser mot kristna missionärer ledde till ett väpnadt inskridande från fransmännens sida. Alkmene skickade år 1851 2 officerare och 12 matroser i land ; dessa olefvo tillfångatagna af innebyggarne, menniskoätande kanaker, och förtärda som ett välkommet rof. Två år derefter blef ön tagen i besittning of contre-amiral Febvrier-Despoiotes, hvilket nödvändiggjorde flera expeditioner åren 1854 och 1858 för att förmå de infödda stammarne till att underkasta sig och för att anlägga stationen Port-de-France. Denna stad räknar nu c:a 1500 innebyggare. År 1859 måste dåvarande kaptenen, nuvarande amiralen Saisset leverera tre strider mot infödingarne, hvarefter den fientlige höfdingen Buarutte deporterades till Tabiti, derifrån han likväl år 1863 vände tillbaka hem som anhängare af fransmännen. Fastän åtskilliga mord egt rum derstädes, betrakta likväl fransmännen från den tiden ön som lugnad. Kanakerna äro för öfrigt ingalunda föraktliga motståndare; de sakna icke skjutvapen, och deras taktik består i ötvertall från bakhåll. Några stammar utgöra inemot 2000 personer; befolkningen är likväl här som öfverallt på Stilla Hafvets öar i starkt aftagande sedan de hvitas ankomst. Infödingarne äro dessutom likaså stridbara och grymma mot hvarandra inbördes som emot främmande, och det rådande månggiftet befrämjar öfverallt familjemedlemmarnes inbördes hat. Klimatet är mildt, men fuktigt och bröstsiukdomar förekomma ofta bland infödingarne till en del på grund af dåliga sanitära förhållanden (eländiga boningar, brist på käder m. m.) Kolonisterna ha ännu icke förmått att göra kanakerva till sina arbetare. Så länge dessa sista icke äro utrotade eller verkligen vunna för fransmännen, är militärväldet lika nödvändigt der som i Algeriet eller vid Senegal, och det är väl i allmänhet tvifvelaktigt, om koloniseringen i stort skall lyckas.