Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 2

— Ja, Gud gifvo det! svarade mr Granger högtidligt. Gud vet huru innerligt jag älskar henne och huru ny en sådan kärlek är för mig! Han tog sin blifvande svärfars råd i akt och yttrade ännu på en tid ingenting vidare till Clarissa om sina förhoppningar. Det var endast af en viss förändring i hans sätt — en djupare och allvarligare ömhet i hans ton — som hon gissade till att hennes far måtte ha omtalat för honom hennes beslut. Från denna dag försvunno alla moln från Qvarngårdens husliga himmel. Mr Lovels skulder blefvo betalta; inga vidare hotande bref gjorde hans frukostbord till en fasa för honom. Mr Grangers förslag rörande giftormålskontraktet voro visserligen frikostiga, men i betraktande af hans stora förmögenhet ej öfverdådiga. Han erbjöd sig att anslå tusen pund om året till sin hustru — fem hundra för hennes eget begagnande såsom nålpenningar loch femhundra såsom årlig ränta åt hennes far. Han skulle lika gerna ha velat gifva henne tre tusen pund eller sextusen pund om året, och det var ej af brist på gifmildhet som han bestämde summan till tusen pund; men han ville ej att något skulle häntyda på att han köpte sin hustru. Ej heller lät Marmaduke Lovel på minsta vis förstå att han önskade större eftergifter å sin blifvande mågs sida; han behandlade hela affären såsom en man den der är höjd öfver lumpna penniogeberäkningar. Femhundra pund om året var ej något stort anslag af en man i Grangers förmögenhetsvilkor; men då detta belopp lades till hans egen årliga inkomst af trehundra pund, blef summan åttahundra pund om året — en ganska passande inkomst för en man som endast hade sig sjelf att sörja för. För öfrigt skulle han naturligtvis aldrig behöfva sakna penningar med en sådan måg att i nödfall anlita. Mr Granger dröjde ej att låta sin dotter få kunskap om den förändring som förestod. Han var fullt beredd att fiana henne obenägen för detta parti och hade äfven