Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 1

att få krison uppskjuten. Ju förr slaget kommer, desto vättre; jag kan släpa fram återstoden af mitt lik i någon liten stad i Belgien. Det är blott en fråga på ett eller ett par år, vill jag hoppas. Den djupa suck hvarmed mr Lovel slöt detta tal trängde till Clarissas hjerta. Det kan knappt sägas att hon älskade honom särdeles högt, men hon beklagade honom ganska mycket. Honom föreföll det utan tvifvel hårdt, att hon motsatte sig en förändring som skulle gifvit lugn och trygghet åt hans äterstående dagar. Hon visste att han var nedtyngd af bekymmer som voro fullt verkliga — bekymmer som hon känt till långt innan Daniel Granger uppträdde som hennes tillbedjare. Det var intet tomt prat att de hotades af ruin, och det var föga underligt att hennes far, som visat en sådan obenägenhet för att flytta långt bort från sin förlorade domän, skulle med fasa tänka på en landsflykt i någon dyster belgisk småstad. Efter denna enda bittra utgjutelse och denna enda djupa suck, gjorde mr Lorel ej något öppet försök att inverka på sin dotters beslut. Han hade ett finare spel att utföra och han visste huru han skulle utföra det. Klagoutgjutelser skulle ej ha tjenat till något; hotelser eller vredgade ord skulle endast ha framkallat trots. Mr Lovel hvarken beklagade sig eller hotade; han visade sig helt enkelt undergifven. En ytterlig hopplöshet visade sig hos honom; han bemötte sin dotter med ovanlig ömhet och uthärdade sitt kroppsliga onda med stort tålamod ; allt hvad han sade och gjorde var genomträngdt af ödmjukhet, men det var förtviflans ödmjukhet. Och så upprepades den gamla historien. Marmaduke Lovel var svag, sjuk, förtviflad, och der hotelser eller klagan föga skulle ha gagnat, der verkade tystnaden mycket, tills slutligen efter flera långa sorgliga veckor af obeslutsamhet under hvilka Daniel Granger hvarje afton kommit och gått utan att göra minsta hänsyftan på sitt frieri, en afton kom då Clerissa knäföll vid sin fars soffa och sade honom, att