Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 2

2 2 H Från tronen till skräpvinden. Parisertidningen Gaulois innehöll för kort tid sedan ett tillkännagifvande, att en byst i marmor af sranska republikens president nyligen blifvit förfärdigad, och att kopior af densamma, utförda i brons och gips, skulle utdelas i folkskolorna för att ersätta bilderna af ex-kejsaren. Detta tillkännagifvande har gifvit en korrespondent till en engelsk tidning anledning till följande pikanta skildring, som hufvudsakligen har afseende på den mani som rådt och ännu synes råda hos Frankrikes beherrskare i vårt århundrade, nemligen att till lojala undersåters hugnad låta afbildningar at sina personer spridas i så stor mängd och under så många former som möjligt. Korrespondenton yttrar sig på följande sätt: — Jag kunde ej låta bli att draga på munnen då jag läste detta tillkännagifvande, ty det hände sig så att jag för omkring en vecka sedan talade med en medlem af institutet, hvilken under kejsardömets tid innehade en hög post inom departementet för de sköna konsterna, och ett af ämnena för vårt samtal var just officiella byster. Jag var nyfiken att få veta hvart de togo vägen dessa märkvärdiga samlingar af kungliga eller kejserliga afbildningar, som på ett så mystiskt sätt försvinna då de dynastier som framkallat dem blifva störtade. Hvart hade till exempel alla de byster tagit vägen som funnos i Palais de Justice före d. 4 September? Öfverallt i rättvisans palats såg man dessa byster. Hvarje domsal hade en; hvarje enskildt kabinett för domrarne hade en; advokaternas garderobsrum voro alla prydda dermed. Om man hade ställt alla dessa byster bredvid hvarandra i en rad, skulle de ha räckt en lång väg. För öfrigt voro alla embetsbyråer, mairierna, skolorna, kasernerna, lasaretterna, de allmänna sopp-kokinrättningarne prydda med kejserliga byster, hvilka triumferande bibehöllo sina platser ända till Sedanslaget, hvarefter de på en enda dag försvunno. Hvart? Min interlokutör svarade att huru hög min beräkning än tyckes vara, hann den ändock ej sanningen, och att man måste ha stått i förbindelse med departementet för de sköna konsterna för att kunna göra sig ett någorlunda riktigt begrepp om den vidsträckta skala hvari sabrikationen at officiella och hedersporträtter bedrefs i Frankrike. Sedan han yttrat detta, frågade han om jag ville i sällskap med honom göra ett besök i Louvrens förrådsrum, hvarest en mångd taflor, byster och statyer äro förvarade som redan hatt sin tid och nu vänta på återuppståndelse till nytt lif. Vi begåfvo oss i väg följande dag. De förnämsta skatterna i Louvrens ojemförliga museum sändes till provinserna, då belägringen af Paris började. De mindre värdefulla taflorna gömdes i källrarne, hvarifrån de togos upp af hr Courbet och hans vänner, då kommunens välde började. Det tycks vara fullkomligt sannt, att ett försök gjordes att tända eld på Louvren d. 23 Maj, och att det endast misslyckades genom två vaktares hjeltemod. hvilka höllo stånd mot ett helt band af mordbrännare och för detta besvär blefvo skjutna under hvalfbågen midtemot 8:t Germain lAuxerrois. En vaktmästare visade oss skådeplatsen för denna massaker och tilllade, att just som de båda männen fallit, utbredde sig ett falskt rykte att Versaillertrupperna kommo anryckande från Rue de Rivoli, hvarvid mordbrännarne sprungo sin kos så fort de förmådde, de flesta af dem kastande ifrån sig sina gevär och många äfven sina kepis och uniformer under flykten. Sedan paniken efter hand blifvit skingrad, kom en ny deputation af kommunalister, hufvudsakligen bestående af ynglingar under tjugo år och qvinmor, hvilka öppet förklarade att de kommit för att plundra och ej för att bränna, men hotade att göra det senare ifall något motstånd gjordes. En snarfyndig vaktmästare visade dem in i ett af de assyriska rummen i bottenvåningen och der blefvo de inlåsta till ett antal af tretiotre personer och höllos qvar i tolf timmar, eller med andra ord till dess Versaillertrupperna verkligen anlände, då de alla utan förbarmande blefvo nerskjutna. Vår sagesman syntes vara högst road at denna lilla episod och beskref med mycken humor kommunalisternas förvåning och förbittring, då de funno sig inlockade i ett rum med sju fot tjocka väggar och dörrar som omöjligen kunde uppbrytas. Några af dem försökte undkomma genom fönstren, men fem vaktare hade ställt sig utanför med laddade revolvrar, och när någon stack fram hufvudet riktades en pistolmynning mot detsamma. Vår cicerone var så godt som ett inventarium i Louvren, han hade bott der i många år och tycktes till hälften öfvertygad om att den tillhörde honom. Under det vi voro på väg upp till förrådsrummen, till hvilka allmänheten ej lemnas tillträde, egde ett ganska underhållande samtal rum mellan honom och min vän från departementet för de sköna konsterna rörande ett missbruk som florerade under kejsarti