Göteborgsposten – 29 november 1871, sida 2

drog en suck af resignation. Hon skulle få höra det vanliga samtalet om offentliga angelägenheter, om de ledande artiklarne i dagens nummer af Times o. s. v. Vidare skulle hon som vanligt bli ombedd att spela och få höra de vanliga frågorna om sina senaste utkast. Alltsammans var lika enformigt som lifvet i madame Marots pension hade varit. — Skall mitt lif ständigt förflyta på samma sätt? frågade hon sig sjelf. Stegen kommo närmare. De voro hastigare än Daniel Grangers, de liknade dem hvilka hon lärt att urskilja så väl i trädgården vid slottet Hale. — Han är i Baden, sade hon för sig sjelf. Men hennes hjerta slog häftigare trots denna lugnande försäkran. Hon hörde en ovan havd fatta portklinkan, derefter öppnades porten, stegen hördes alldeles intill henne, och i nästa ögonblick stod George Fairfax vid hennes sida. Han försökte att draga henne intill sig. — Nin älskade! sade han, jag visste att jag skulle finna er här. Jag hade en aniog om att ni skulle vara här och vänta på mig i månskenet. Clarissa skrattade ett något konstladt skratt — men hon insåg att att det vore bäst låtsa taga saken skämtsamt, ehuru henues hjerta slog så häftigt och det bleka ansigtet skulle ha varit så vältaligt, om skenet från den nyss uppstigna månen varit mindre svagt. — Huru länge tror ni att jag stått på denna plats och väntat på er, mr Fairfax? frågade hon i lätt ton. I sex veckor? — Sex veckor! Ja, det är sex veckor sedan jag sist såg er. Det skulle vara sex år, om jag finge mäta tiden efter min egen otålighet. Jag har varit i Nizza, Clarissa, nästan allt sedan den aftonen vi skildes åt. (Forts.)