Göteborgsposten – 29 november 1871, sida 2

på slottet Hale, heari denna omtalat för henne att hon skulle afresa till Baden tillika med mr Armstrong. Lady Geraldine, hvilken blifvit djupt skakad af faderns död, skulle åtfölja dem. Der stod ej ett ord nämndt om mr Fairfax, och Clarissa hade ingen aning om hvar han fanns. Kanske att äfven han hade följt med till Baden, tänkte hon. Det led mot slulet af Oktober. Dagarne voro fria från regn och stormar, men mulna och grå. Löfven föllo från träden i Ardens park, och hela naturen hade den melankoliska prägel som är behaglig nog för dem som ha lätt hjerta men högst bedröflig för dem som äro tungsinta. Clarissa Lovel var ej lätt om hjertat. Hon hade upptäckt, att det var något som fattades i hennes lif. Dagarne förekomma henne längre och tråkigare än de brukade vara. Hvarje dag vaknade hon med en svag känsla af förväntan som ej var olik ett obestämdt hopp; någonting skulle passera, någonting skulle hända henne innan dagen vore förbi och påskynda hennes lifs långsamma lopp och då dagen ver förbi utan att den dystra enformigheten afbrutits af något, blef hennes hjerta tungt. Hennes far gaf med en viss oro akt på henne under denna kritisks tidpunkt i hennes lif och märkte med bedröfvelse hennes nedslagenhet. En aften efter middsgen gick hon ut i trädgården ensam, såsom hon nästan dagligen brukade göra, lemnande sin far slumrande i länstolen framför kaminen — hon gick ut enssm i den grå skymningen och promenerade på gångarne mellan blomsterrabatterna, hvilka nu nästan voro beröfvade alla sina blommor. Hon gjorde ett slag rundt omkring det lilla stället, gick ett par gånger upp och ner på gångstigen vid qvarnbäcken och trädde derefter in i fruktträdgården, der de bladlösa träden kastade dystra skuggor mot den gula marken. Månen hade nyss stigit upp och spred ett matt sken. Hon var nära den port som ledde till Ardens park, då hon hörde ett prasslonde i de torra löfven, ljudet af annalkande fotsteg, Det var mr Granger naturligtvis. Hon