Göteborgsposten – 29 november 1871, sida 2

— Jag skall bosätta mig på kontinenten, tänkte han, då allt det der är uppgjordt. Jag skullo ej kunna lerva som ett påhäng i det hus som en gång var mitt. Jag kan slå mig ner i Paris eller Wien och tillbringa återstoden af mitt lif drägligt nog med några af mina vänner från ungdomstiden. Sex eller sjuhundra pund om året skulle vara mycket för en man med mina vanor i en sådan stad som Paris. Småningom började Clarissa anso dessa mr Grangers besök såsom hörande till hennes hvardagslif; men hon hade ej ringaste föreställning om att hon var på väg att råka i en belägenhet hvilken det skulle bli svårt för henne att komma ur. Han visade henne ingen obehaglig uppmärksamhet; han hänsyftade ej en enda gång på den oiyckliga bekännelse han gjort under hennes första besök på Arden. Det tycktes alldeles icke orimligt att autaga det han kom till Qvarngården endast för att få nöjet af en stunds samtal med mr Lovel. Det var nära sex veckor sedan Clarissa lemnade Hale, och hon hade aldrig hört eller sett vidare af George Fairfax. Så till vida hade det uppstått någon frestelse för henne till att bryta det högtidliga löfte hon gifvit lady Laura Armstrong. Hans ifver tycktes ha varit lätt stäfjad; han hade den der aftonen svurit att hon skulle se honom, skulle lyssna till honom, och sex veckor hade nu förflutit utan att han gjort minsta försök att nalkas henne. Detta var naturligtvis det aldrabästa — en välsignad sak för den unga flickan hvars beslut att vara sig sjelf och sin pligt trogen var så djupt rotfästadt; men ändock kände hon sig litet sårad, litet förödmjukad, liksom om hon låtit narra sig af en vanlig kurtisörs fraser — låtit narra sig att gifva något der ingenting gafs åt henne. — Lady Laura hade väl skäl att tala om hans öfvergående dårskap, sade hon för sig sjelf. Den har ej varat särdeles länge. Hon hade knappt behöft att göra sig något omak för den saken. Clarissa hade erhållit ett kort bref från herrskarinnar