Göteborgsposten – 28 november 1871, sida 1

mmm.. — lenschläger och som skall behandla dessa båda litteraturhistoriska heroers ömsesidiga förhållande till hvarandra samt i allmänhet till den tid, som sammanfaller med deras verksamhet. Jag omnämnde i ett föregående bref de få litterära alster, hvilka förekommo mig kunna förtjena uppmärksamhet äfven -hinsidan Sundet. Till dessa räknar jag äfven hr Arentzens bok. Han har ej allenast varit i besittning af en omfattande detaljkunskap, haft ett ytterst rikt material, som han förstått att begagna, utan han har äfven skritvit med en innerlig kärlek till denna epokgörande omhvälfning inom den danska litteraturen, med fullt medvetande af hvad som var det centrala i rörelsen och så elutligen med en verklig författareförmåga i att klart framställa det klart sedda. Han har ögat fullkomligt öppet för att årbundradets strålande poetiska morgonrodnad redan förvandlats till en aftonsol, som nu blott med sina sista rodnande strålar färgar horisonten. Han säger till och med uttryckligt, att tanken vid minnet af det öfverflyglade adertonde århundradets litteratur ovilkorligen ledes hän till våra dagar, då en kulturperiod — just den Oehlenschlägerska — likaledes är afslutad och epigonerna, såsom alltid i dylika momenter, i allmänhet endast rabbla upp den gamla ramsan hjerta, smärta, boja, koja eller göra sånggudinnan till tjenstepiga åt tendensen eller förlora sig i den mest idelösa verklighet. Men just emedan han känner sig sjelf stående i öfvergångsperioder, just emedan all hans längtan bär bort från det gamla och anar den nya omhvälfningen, just derföre dröjer han med en rik fond af värma vid den fordna öfvergångstiden och i det han berättar om solen, som rinner upp måste hans berättelse ovilkorligen färgas af längtan efter att åter få se en sådan sol, af medvetandet om hvilket jubel, hvilken lycka det ligger i en sådan syn, Mitt åpropos innebar följaktligen ej någon synnerligt stor afvikelse från ämnet. Äfven hr Arentzen tillhör framtidsmännen och äfven af hans bok får man en föreställning om att all deras längtan och trängtan, alla deras sträfvanden gå framåt mot något nytt. Ett annat tidens tecken är en liten broschyr af den unge teolog, som jag förut omtalat, A. C. Larsen. Ni påminner er kanske honom, han, som gjorde offentligt skriftermål och berättade att han alldeles icke kunde gå in på den luterska nattvardsläran. Denna gång bringar han till en motståndare, som polemiserat mot honom, ett sändebud -Om kyrklig frihet,. Kyrkan skulle, efter hans mening, handla riktigast om hon i tid refvade sina segel, då de, som äro genomträngda af det nittonde århundradets bildning, mer och mer känna sig tillbakastötta af den föråldrade form, hvaruti de religiösa sanningarne förkunnas för dem. Endast en utväg är möjlig, säger han. Ettdera måste kyrkan helt och hållet skiljas från staten eller ockeå måste hon bli så vid och rymlig att hon kan omfatta alla dem, hvilka, i likhet med honom, äro kristna med hjertat, men hedningar med förständet. Vill kyrkan ej medgifva möjligheten af att hon kan misstaga sig, möjligheten af att det kan finnas åtskilnad mellan hennes och Jesu kristendom, så kunna lätteligen allt flera och flera af de friare tänkande andar, hvilka ej kunna finna sig i att tidens framåtskridande helt och hållet afstannar på det religiösa området, komma till att instämma med dem, hvilka förkunna att mellan det kristliga och det humana är en oförsonlig motsats, en strid på lif och död. Man må väl komma ihåg, att det ej är en af mina fez-beprydda vänner, som gå omkring och vilja stifta nyrationalistiska eller rentaf ateistiska klubbar, att det icke är en af dem, som träder fram med en dylik varning, utan deremot en sträng teolog. Och så afgöre man sjelf om icke äfven detta tidens tecken häntyder på, att vinden börjar att blåsa på en annan bog än den har blåst i åtskilliga år. Under alla omständigheter skall man i ar Larsens opus finna uttryckt samma tordran, till hvilken hr Brandes i sina förelösningar oupphörligt återvänder: fordran på andig frihet. Danmark är ett af de friaste länder i Europa, detta veta ju både vi sjelfva och itländingen att förtälja. Åh ja, det förstås, ifver brist på politisk frihet kunna vi nog ej pdeklaga oss; man behöfver endast göra en itt in i vårt Folkething, se vadmalsrockarne och höra de talare, som der hålla målron vid nakt, för att känna sig öfvertygad om, att nan i detta hänseende gått nästan så långt om det är möjligt att gå. Dock den helt nkla, men behagliga friheten att kunna tänka