Göteborgsposten – 27 november 1871, sida 1

som man ej kan frånkännna dem — vänj publiken vid ett slags politisk och litterär snö mos diet, som skämt bort dess amak och för. stört dess andliga digestionsorganer. Det är till Figaro, som Jules Simon tycktes tala, då han i sitt bekanta tal vid franska institutets årssammankomst gör en så träffande teckning af det moderna franska samhället, ty Figaro är just typen för detta samhälles mindre goda, men mest bländande sidor, — Och den gamle Adam finnes nog qvar i tidningen, det behöfver man blott läsa ett nummer för att märka, fastän hufvudredaktören sjelf ett tu tre skrifvit in sig i rollorna bland legitimitetens preuz chevaliers och kanske aspirerar, såsom Jules Favre, en plats i kyrkorådet i ein församling. Och hvad inera? det är på det hela icke märkvärdigare än att se Jules Simon sjelf, som vann sin professorsstol såsom verldslig broder af Jesniter-orden och sin ministortadurett i nationalförsvarsregeringen såsom n:r 606 i Internationalen. Det skulle i en tidningsartikel bli alltför vidlyftigt och således föga lämpligt att underdersöka huru mycket det bör tillskrifvas kejsardömet sjelft i den mindre goda anda, hvilken var rådande under dess åd i många grenar af det offentliga lifvet: Endast i förbigående vill jag derföre anmärka, att, efter min mening, dess skuld i detta hänseende är högst indirekt. Från hofvet utgingo inga sådana exempel på sedeförderf som t. ex. under den gamla regimen, och äfven om kejsaren i sitt privatlif icke precist var ett Mönster, så skedde dock hans förvillelser så i tysthet att de ej väckte någon anstöt, Mot kejsarinnans rykte bar aldrig någon anmärkning kunnat riktas. Lagstiftningen beträffande brott mot moralen handhades ganska strängt, och hvilka skuggsidor samhället än erbjöd, så beböf se dock ingen såras af direkta anstötligheter som ej rills se dem. Men kejsaredömet hade skapat en rikedom och välmåga, hvartill Frankrike aldrig erbjudit något motstycke, samt uppmuntrade formligen lyxen. Det blef häraf som njutningslystnaden, jägtandet ofter me lel att tillfredsställa dea, spekulationsraseriet, ett allmänt färgåoch går-an-system uppkom. Under republikens regemente ha en mängd af de skrankor, som den kejserliga polisen i sin maktfullkomlighet uppställt, naturligtvis bortfallit såsom oförenliga med den Personliga friheten, och det kan icke förnekas att en mängd förhållanden, som icke kunna närmare specificeras, nu för tiden framträda mera oblygt och ohöljdt än förut skulle ha gått an. Dit räknar jag t. ex. de ohöfviska böcker och teckningar, som man pu för tiden ser utlagda i bokhandelsfönstren och som öppet försäljas genom kolportörer. Under kejearedömet fanns en särskild kommission, hvars uppgift det var att granska alla skrifter söm kolporterades. vida mindre än man vanligen tror för att hindra epridningen at politiskt sarliga böcker än sädana som ansägos kunna förgifta den okunviga och lätt vilssledda arbetarslandtbefolkningens moraliska sinne i den ena som den andra riktningen. Denna kommission upphäfdes efter d. 4 September likasom censurkomiten för toatern och för karrikatyrer och teckningar; alla dessa sägas skola komma att äterställas, men man dröjer dermed i det längsta för att under tiden begagna sig af de vapen som häruti kunna erbjudas för att bekämpa den fallna dynastien. Ty ingen teckning är så cynisk, ingen visa så plump att den ej får passera, om kejsaren, kejsarinnan eller den ange prinsen förekomma deruti. I Paris har sedan ett par veckor en förändring häri förziggått, men i landsorten fortgår ännu skanlalen, till föga keder för dem, som borde täsja den. MA mn (ODo2— — 2 (Slutet följer.)