Göteborgsposten – 27 november 1871, sida 1

TY SINN 33 är, 23 Nov., Orebro. 8Några månader i Paris, Studier och intryck af en resande landsman. VIL Paris d. 21 November. Under det att man i Irland redan hunni så längt att juryn enhälligt srikännor en man som med full öfverläggning mördat en polisagent — hvilket domslut, som bekant, väckt en sådan fröjd att det helsats med allmänna glädjebetygelser och illuminationer (en irländare har ju till och med drifvit entusiasmen så långt att han omedelbart sprang till en f. d. poliskommissaries bostad i Limerick och sköt ned honom vid hans egen härd!) — medan man på den gröna ön hunnit så långt i utvecklingen af de moderna och revolutionära rättsbegreppen, tyckes man i Frankrike vilja stanna på en moderat medelväg. Ty om också det fälles en eller annan dödsdom öfver sådana, genom hvilkas omedelbara åtgörande medborgares blod blifvit spildt, så bar man åÅ en annan sida numera -dompå den saken, att, så vida icke menniskolif spilles, det är fullkomligt tillåtet att uppresa sig mot myndigheterna, sätta dess representanter i fängelse och, under namn af kommunen eller hvilken annan benämning man behagar, upprätta en ny styrelse. Det är åtminstone i södern, som dessa rättsgrundsatser göra sig gällande. För någon tid sedan frikändes de, som hade organiserat kommunen i Toulouse, och helt nyligen har juryn fält samma utslag rörande arrangörer af kommunen i Narbonne. — Hvilka slutsatser, som rätteligen böra dragas af så vigtiga symptomer af sinnesstämningen, öfverlemnar jag helst åt andra att afgöra; men säkert är att de väcka bestörtning hos hela den stora majoriteten af folket, den konservativa delen af de liberala eller den liberala delen af de konservativa, huru man vill säga, som i närvarande stund befinna sig såsom en hjord utan herde. Det är ett i sanning högst märkvärdigt skådespel detta som man har för ögonen, att se de fyra eller fem millioner af Frankrikes valmän, som besitta ej blott den största summan af landets intelligens, men på samma gång den största summan af dess kapital, hvilka således på en gång ha de vigtigaste både materiela och intellektuela intressen att taga vara på, öfverlemna sig åt en rådvillbet, eom skall sluta med att göra Frankrike på nytt till ett rof för en rorolution uppifrån eller nerifrån. Efter att under tjugo är ha kännt den styrande handen och haft medvetandet deraf att det fanns en som tänkte, beslöt och handlade ä dess vägnar, känna sig samhällets bästa kräfter numera helt borttappade, när de skola tänka, besluta och handla för sig sjelfva. Och derföre suckar det så tungt öfverallt: vi behöfva en stark regering! — Det är ingen brist på svar från olika håll: legitimister, bonapartister och radikaler täfla om att utlofva denna starka regering, Det sistnämnda är vid första påseendet lika kuriöst som det vid närmare besinnande är naturligt, ty radikalismen måste till sin praktiska tillämpning vara despotisk, och om Gambetta blifver republikens andre President, hvilket är en oundviklig logisk konseqvens af ett eventuelt utropande af den definitiva republiken, så har han under sin föregående diktatorsperiod tillräckligt vieat huru han förstår friheten, när han sjelf är vid makten. Mau har under en lång tid så godt som alldeles glömt bort, att det finnes något annat monarkiskt parti med möjlig utsigt till framgång än orleanister och imperialister, stödjande sig begge på ett uttalande af folkviljan, då helt oförmodadt frågorna om legitimitet, arfsrätt till franska kronan, fusion och Ludvig 2 AA mm mm LV den Heliges fana börjat dyka upp. AnledninP gen härtill är grefvens af Chambord lilla hofl a Luzern, dit thronens och altarets nye båldeb riddare, direktören för Figaro, hr de Villemessant, nyligen gjort en pilgrimsfärd, som han k utförligt beskritver i sin tidniog. Det är ett sammalt ordspråk att när f.n blir gammal så b sör han sig till en eremit, och det är svårt b tt låta bli att tänka på detta, när man ser z Villemessants omvändelse, denne gamle filurus, fö om med rätta bör bära ansvaret för denna ättfärdiga ton och denna lättvindiga uppfattfö ing, som ligger den franska pressen till last. I re Jet är Figaro, som slagit an tonen för hola mn: enna korus af kåsörer och kronikörer, hvilka B red all sin qvickhet — det är en egenskap I ken på en hustru som af fadarlivt —