Göteborgsposten – 25 november 1871, sida 2

ter åtskilliga vidrigbeter nådde jätteblocket slutligen Hull. Chicago Illinois. 0A. nn ——6ae o!öj)q 101SCIU 90,909 11d. — Liverpool s. d. Dagens bomullsmarknad företedde en styf hållning. I dag omsattes 15,000 bal. Förråd 526,000 bal. Middl. Upl. 934 d. — Jätten Cardiff. Amerikansk humbug-historia. George Hull, den man, som för ögonblicket bär segerpalmen som sin tids störste humbugsmakare, föddes i Connecticut och är således en äkta yankee. Hans föräldrar voro stränga puritaner och uppfostrade sin son efter religionens allvarligaste föreskrifter. Gossen visade sig från början vara ett snille och sysselsatte sig redan som barn med nya uppfinningar, derigenom röjande sin yankee-härkomst. Sin törsta undervisning mottog han i hemmet af sin moder, men uå han trädt ur barndomsåren, dykade nya religiösa ideer upp i hans bjerna och han började ifrigt att studera gudliga skrifter. Följden blef, att han bildade sina egna religiösa ider, uppfann nya lärosatser och fullkomligt atvek från den väg, hvarpå han inledts af sina föräldrar. Han läste alla möjliga verk, både tör och emot religionen, oftast dock i den sistnämnda riktningen, och blef snart en ifrig debattör i gathörnen och butikerna. Från religiös ståndpunkt hade han endast ringa fördel af all sin läsning, men praktiskt förskaffade denna honom all hans senare rikedom. Midtunder en af sina dispyter om menniskans uppkomst uppstod plötsligt i hans chjerna iden till jätten Cardiff. : Då han var 28 år gammal, lemnade den unge men ståndaktige skeptikern det faderliga hemmet för att göra sin lycka i verlden. I staten Newyork köpte han sig vid Bing Pamton en landtegendom om några acres omfång och började bedrifva tobaksplantering, så som han lärt sig det hemma i Connecticut. Här lefde han i 15 år, betalte hela sin egendom, underhöll sina gamla föräldrar och förvärfvade sig en för en Åbonde temligen ansenlig förmögenhet, omkring 20.000 rdr sv. Detta var år 1863. Iubördes kriget rasade då som vildast och alla voro deraf mer eller mindre upphetsade och oroliga. Vår bjelte blef smittad och drog med sin familj till Western, först till Wisconsin, derifrån till Iowa. Sina skeptiska ider glömde han aldrig; hvar och när det yppade sig tillfälle dertill, disputerade han, och ingen prest fann nåd för hans ögon. Mången natt satt han uppe, tills dagen bröt fram, tör att disputera om sitt älsklingstema. En mörk, kall vinternatt satt han så i Ackley i Iowa vid en graunes sjuksäng. En prest hade blifvit tillkallad och vakade jemte honom. Samtalet föll snart på religiösa frågor och Huil begagnade tillfället att uttala sin öfvertygelse om att de två första kapitlen i Genesis äro falska. Presten höll deremot tast vid att de äro bokstafligen sanna och kom under samtalets lopp, då frågan blef om de första menniskorna, att yttra: På den tiden funnos jättar tills. — IIlvad bevis har ni derpå? frågade Hull. — Man har påträffat några, blef den ifrige prestens oförsigtiga Svar. Detta samtal qvarlemnade hos Hull ett djupt intryck, och han blef ense med sig sjelf om, att presterna skulle tro allt, som kunde styrka dem i deras påståenden. I hans hjerna upprann i samma ögonblick iden till John Henry Cardiff, Onandagajaten. Den sprang fram fullt färdig. Hvarje detalj var i samma ögonblick uttänkt: Stenbilden, dess jordande och upptackande och den förmögenhet, som kunde förvärfvas genom att visa den för penningar. En fullständig plan uppgjordes och allting bestämdes med den största noggrannhet. Jattens längd skulle vara 10 fot 11 tum. Sommaren 1867, åtta månader efter idens födelse, flyttade IIUullljemte sin familj tillbaka till Binghamton och gat s:g straxt till att leta efter en kom pagnon, som kunde anskaffa de nödiga penningarne, under det han sjelf åtog rig att genomföra planen. I Chicago fick han snart fatt på en kompagnon; planen fulländades i sin helhet och de båda kompagnonerna grepo hastigt till verket. I närheten af Fort Dodge i Jowa finnas vidsträckta gipslager och hit gick Hull för att undersöka materialet och trakten. Han insåg straxt, att detta var det rätta materialet, hvaraf förstenade jättar borde komponeras; land inköptes och utgrafningen började. Efter några fåfänga, första försök att få reda på ett stycke gips af den erforderliga storleken, lyckades det slutligen, att bugga ut ett block 12 fot långt, 31 fot bredt och 2 fot tjockt. Nästa steget blef att få detta block transporteradt till en Jernbana för att få det till Chicago, hvarest utarbetandet skulle gå för sig. Efjernbanestationen, hvarifrån det afsändes märkt: . Här var allt förberedt för blockets mottagande, men här var det också nödvändigt att ej gå bullersamt tillväga, på det att hemligheten ej måtte bli bekant, innan Åjatten blifvit fullfardig. Under natten fördes gipsmassan frän jernbanan till en lada belägen i en af stadens utkanter, två stenhuggare och en medelmåttig bildhuggare blefvo engagerade och nu börjades det arbete, som skulle skänka det liflösa blocket mensklig skapnad. Många obehagligheter inträffade, medhjelparne fordrade högre aflöning och Hull måste sjelf utföra en del af arbetet. Den icke minst vigtiga delen deraf var att framställa porerna i bulen; detta skedde med tillhjelp at ett instrument, som Iluil inventerade: ett slags hammare besatt med uddhvassa nålar. Med s3ttersta omsorg anbragtes porerna öfver hela kroppen, hvars ställning gjordes så naturlig som möjligt, och då konstverket slutligen var färdigt, badades det tre gånger i svafvelsyra, hvarigenom det erhöll ett smutsigt, rostigt utseende och steg minst 2000 år i ålder. Jätten var nu fullfärdig, men så kom den kinkigaste frågan: att få honom ut i verlden. Förr än detta kunde ske, mäste han begrafvas, det var nödvändigt att han hittades i jorden, på det att folk skuile tro på honom, Dea förstenade mannen vägde c:a 3000 fö. och det var ej något obetydligt besvär att flytta honom, så mycket mera som detta måste ske i den djupaste hemlighet. En lår förfärdigaues, Johan Henry lades deri, låren tillspikades och så for jätten vidare på jernvägen inlagd i sin kista, märkt: Gcorg Olds, Union i Newyork?. Först funderade man på att taga jåtten till Vestern, men detta skulle ha ökat omkostnaderna och så förkastades planen. Hull reste förut och gaf sig straxt till att söka ut en plats, hvarest jätten skulle begratvas. Efter något sökande påträffade han slutligen en gammal bekant, som lefde vid Onandaga i en trakt, hvarest man förut funnit flera geologiska märkvärdigheter och här beslöt man, att jätten skulle begrafvas. Lyckligt och vål, ehuru ett töremål för nyfikenbeten hos alla, som sägo henne, uppnådde kistan uet bestämda stället och en mörk natt några veckor derefter togs jätten ur sitt omholje och sanktes några få fot i jordens sköte. Ställets egare hade genom ett lyckligt sammanträffande valt samma ställe tör upptagande af en brunn och förberedelserua för jättens begrafuing hade derföre ej väckt synnerligt stor uppmarksamhet bland grannarne. Här hvilade alltså John Henry Cardiff. Ett år torflöt. Nu lätsade man göra allvar af att anlägga brunnen, sten framfördes och gräfningarne började. Man hade kommit några fut ner i iorden. då man mw,vlötsligt stätte nå en fast massa