Göteborgsposten – 23 november 1871, sida 1

ä EUWc;—— de gamla urblekta taflorna — allting som utvisat fattigdom och förfall. — Näväl, miss Lovel, sade Daniel Granger slutligen då de nästan under fullkomlig tystnad passerat igenom alla de förnämsta rummen, gillar ni hvad som blifvit gjordt ? — Det är beundransvärdt, sade Clarissa, utmärkt vackert; men — men det skär mig i hjertot att se det! Dessa ord undföllo henne utan att hon tänkte på hvad hon sade. I nästa ögonblick blygdes hov öfver dem — ett sådant yttrande lät ju som den lägsta afundsjuka. — Ack, tro ej att jag är nog lågsinnad att afundas er ert hus, mr Granger, sade hon; men det har så länge varit mitt hem och dess vanvårdande har alltid gått mig så djupt till sinnet, att jag nu blir upprörd då jag ser det så vackert, sådant som jag blott i mina drömmar kunnat tänka mig det! — Det kan bli ert hem ännu en gång, Clarissa, om ni vill taga emot det, sade mr Granger i en plötsligt passionerad ton. Föga anade jag då jag inredde detta ställe, att det en dag skulle synas värdelöst för mig utan en älskvärd husmoder; alltsammans skall bli ert, Clarissa, om ni vill hafva det — egarens hjerta har ni redan. Han försökte fatta hennes hand; men hon drog sig darrande och med skrämd min tillbaka. — Mr Granger — — För Guds skull, säg mig ej att detta synes er motbjudande eller förhatligt — att ni ej kan uppskatta en mans kärlek som är gammal nog för att vara er far