Göteborgsposten – 23 november 1871, sida 1

en et :e kdle k. — med rik tillförsel af alla letnadsförnödenheter; hvad som tvifvelsutan är fullt konstitutionel synes redan hatva gjort behörig verkan. D det visade sig att frih. Hochschilds inträde konseljen mötte hinder som icke kunde 5 vervinnas, lärer konungen icke personlige hafva erbjudit grefve v. Platen utrikesportföl jen, utan bemyndigade exc. Adlercreutz at resa till Örbyhus, der grefve v. Platen då vi stades, och med uppdrag att arrangera sake: med honom. Det var således justitiestatsmini stern som nu underhandlade med den blifvandstatsministern för utrikes ärendena, och när den na underhandling medförde det önskade resulta tet, så följde derpå utnämningen. Hädanef ter torde således kunna antagas, att när om ständigheterna så fordra, torde förfaringssätte vid bildandet af en ny eller kompletteringer af den befintliga ministeren blifva annorlund: än hittills varit fallet. Sedan kapt. Unge afgifvit sin berättelse om oroligheterna vid Motala mekaniska verkstad, har det visat sig att de lyckligtvis vorc af vida mindre betänklig beskaffenhet, än de första ryktena om desamma inneburo. Kapt Unges berättolse vidrör dock några omständigheter, hvilka, ehuru han lagt mindre vigt vid dem, torde ådraga sig en viss uppmärksambet. Hufvudsakliga anledningen till de yppade oroligheterna var det utspridda ryktet om en föreståsnde allmän nedsättning i arbetarnes aflöning, hvilket rykte emellertid var sanningslöst, enär flera arbetare redan fått tilökning i aflöningen. På kapt. Unges fråga om ryktet kom från någon arbetare som fått afsked, svarades att det kom från trovärdigare håll. Sedermera upplyste åtskilliga af arbetarne att de hört att äfven andra för dem ofördelaktiga åtgärder (om den allmänna arbetslönenedsättningen) skulle varit föremål för öfverläggning vid senaste bolagsstämman i Augusti och att endast två af der närvarande aktieegare, deribland förre disponenten, motsatt sig de föreslagna åtgärderna. IIäraf synes framgå att någon, för hvilken arbetarne hyste ett visst förtroende, satt sig i beröring med dem, bibringat dem oriktiga föreställningar och ingifvit dem ovilja mot den nye disponenten. Men just i dennas omständighet ligger det mest betänkliga; en illasinnad person, som förmår vinna en talrik arbetarepersonals förtroende, kan åstadkomma mycket ondt. Derföre torde hr Unge ha uppfattat ställningen rätt, när han i sin berättelse meddelar, att om oordningar ytterligare skulle uppstå, nödigt är att i första rummet efterforska och leda i bevis hvem det är, som gör sig skyldig till uppväckande af oordningar vid verkstaden, hvilkas utsträckning och följder ingen kan beräkna; men till dess vill han ej utforska hvem som ursprungligen. utspridt de rykten som framkallade de nu upphörda oordningarne. Jag har ofta besökt Motala och dervarande verkstad, senast förliden sommar, och jag fann bland arbetarne en mera allmänt spridd välmåga, än vid andra större dylika anläggningar. En jemn arbetstillgång förefinnes der och ofta ökad inkomst genom öfverarbete. Motala är beläget i en bördig trakt arbetarnes bostäder äro i allmänhet sunda och, om de ej ha många barn, rymliga. Att bolaget redan gjort mycket för sina arbetares trefnad, är obestridligt, och den nye disponenten hade redan då jag besökte Motala tillvunnit sig arbetarnes förtroende, emedan de visste att han var rättvis, allvarlig, välvillig och, såsom en valsare, till börden östgöte, uttryckte sig, rejält like mot alle-Jag tillåter mig att ännu en gång återkomma till br Hammers museum, emedan jag erfarit att tanken på möjligheten att det i gin helhet kan blifva törsåldt till utlandet, väckt en viss oro hos många konstälskare här. Förhållandet är att hr Hammer verkligen beslu-m tat afyttra sin till 100,000 ex. uppgående samling af konstoch kulturhistoriska söremål, och har ansett sig i främsta rummet böra ! hembjuda dem åt staten, i dea afsigt att denna l samling skulle bli grundvalen för ett historiskt, konstindustrielt och kulturhistoriskt mu-J! seum med samma syftemål som South-Ken-I! sington Museum i London. Hans önskan är e naturligtvis att staten skulle inköpa hela samt ingen, men af ett utkast till försäljningsanbud L synes att br Hammer icke är obenägen med-b rifva en utgallring. Det är på denna omstän-r lighet som man bör grunda en förhoppning, I i tt det som tillhör åtminstone den svenska j constoch kulturhistorien kan för statens räk.å ling blifva förvärfvadt och således räddas från o xport. Ir Hammer har redan delgifvit sin Ir örsäljningsplan åt Svenska Slöjd!öreningens ti tyrelse, Svenska fornminnesföreningen, SlöjdI k