Göteborgsposten – 23 november 1871, sida 1

— ni vet ej hvad det är för en man vid min ålder och af min karakter att älska för första gången. Jag hade genomgått lifvet med fritt hjerta ända tills jag såg er, Clarissa. Mellan min hustru och mig fanns aldrig någon känsla som kunde få namn af kärlek. Hon var en god qQvinna, jag respekterade henne och vi lefde mycket väl tillsammans. Det var alltsammans. Clarissa, säg mig att det finnes något hopp. Jag borde ej ha talat med er om detta ämne så snart; det var ej min mening att vara så dåraktig — men orden kommo snart sagdt till mig ovetande. Oh, förkrossa mig ej med ett bestämdt afslag. Jag vet att allt det här måste förefalla er besynnerligt. Låt det vara glömdt. Tänk ej på hvad jag sagt er förr än ni lärt känna mig bättre — förr än ni finner min kärlek värd att ega. Jag tror att jag blef förälskad i er första gången jag såg er, i biblioteksrummet på Hale. Sedan dess har er bild ständigt föresväfvat mig. — Jag kan ej svara er, mr Granger, sade hon i bruten ton; ni har till den grad skrämt och öfverraskat mig att jag — — Skrämt och öfrerraskat er! Det är hårdt! Just i detta ögonblick föll det henne in att detta var hvad hennes far och lady Lauru Armstrong önskat bringa till stånd. Hon skulle vinna tillbaka det förlorade Lovelska arfvegodset — vinna det med uppoffring af sitt bjertas naturliga känslor, med uppoffring at sitt eget jag. Det är ej lätt att säga hvad allt mr Granger skulle ha yttrat — men till Clarissas lättnad hördes frasandet