Göteborgsposten – 22 november 1871, sida 1

egnadt att väcka den tron att ett olyckligt öde hvi lade öfver hans slägt, och Marmaduke Lovels sinne som ingalunda var stärkt af en högre tro hade en viss lutning åt vidskepelse. Från hvilken synpunkt man än betraktade saken, var det i högsta grad narmligt att denne man skulle korsa Clerissas väg just vid den tidpunkt, då det för hennes framtid var af högsta vigt, att ingenting störde henves hjertas lugn. — om det ingenting blir af mellan Granger och henne, skall jag föra henne utrikes, sade mr Lovel för sig sjelf; jag skall göra hvad som helst för att få henne ur Fairfax väg. Han drack sitt the under tystnad, grubblande på den lilla månskensscen han bevittnat samt då och då kastande en förstulen blick på sin dotter, der hon satt midtemot honom låtsande läsa. Han kunde se att den öppna boken blott var en förevänning och att Clarissa var djupt upprörd. Var det hennes mors historia som rört henne så djupt eller denna nyare historia som George Fairfax nyss förut torde ha hviskat i hennes öra på den månskensbelysta vägen? Mr Lovel oroades af denna fråga, men sökte ej att få någon vidare förklaring af sin dotter. XIX. Clarissa sof föga denna natt. Bilden af George Fairfax och den längesedan döde krigare som hon föreställde sig fullkomligt lik honom stod för henne under de lång