Göteborgsposten – 20 november 1871, sida 2

mig g olycklis för hola lifvet. Naturligtvis skall jag ej störa henne under den första sorgetiden med att tala om vårt tillämnade giftermål; men så snart konvenansen tilllåter mig att göra det skall jag låta henne erfara mina känslors verkliga tillstånd, Hon är för ädolmodig för att fordra någon uppoffring af mig. — Och ni skall göra henne olycklig för lifvet, kanhända? — Jag hyser ej ringasto fruktan i dotta afscendo. Jag försäkrar er, Clarissa, att det oj ligger i hennes kalla, stolta natur att fästa sig djupt vid någon man. Vi kunna httta på någon historia till skäl för brytningen, hvarigenom hennes qvinliga stolthet blir tillfredsställd. Verlden kan få tro att det är hon som brutit förlofniugen: allt det der skall lätt nog bli ordnadt. Stackars lord Calderwood! Var säker om att jag sörjer honom uppriktigt; ban har alltid varit en god vän till mig; men hans död inträffade mycket lägligt. Den har räddat mig, Clarissa. Hade ej den inträffat, skulle jag i detta ögonblick ha varit en gift man, en för hela lifvet bunden slaf. Ni kan aldrig fatta den förtviflan hvarined jag afvaktade mitt öde. Men Gud vare lof, befrielsens stund kom! Här sitter jag nu vid er sida, en fri man, och kan fullt fatta huru olycklig den förbindelse var från hvilken jag är befriad. Han lade sin arm omkring Clarissas lif och försökte draga henne till sig; men med en snabb och stolt rörelse frigjorde hon sig och reste sig upp. Äfven han reste sig samtidigt upp, och de stodo ansigte mot ansigte. — Och hvad sedan, mr Fairfax? sade hon, något