Göteborgsposten – 18 november 1871, sida 5

bevisen. Eggimann har redan undergått de förberedande förhören och blifvit öfverlemnad till ransakning inför assis-domstolen, som i dessa dagar torde komma att sammanträda i Bern och företaga rättegången med honom. Till sin försvarare har han erhållit en af de skickligaste advokater i Schweiz. — — — — — På polispresckturen i Paris. Klockan öfver kaminen hos hr general Valentin, polisprefekten, har nyss slagit nio. Den tappre generalen sitter i morgondrägt vid sin skrifpulpet, läsande rapporter som afgifvits under natten, och hrr Galouchard, Fouineux, Tournetrique och Finmuseau, medlemmar af den hemliga polisen, ha blifvit införda för att erhålla sina instruktioner för dagen. Detta är ej det ryktbara kabinett der fordna tiders poli-prefekter suto och rufvade öfver sina planer — ej det rum der Fouch undertecknade det dekret som bestämde att furst Polignac, den blifvande premierministern, skulle inspärras på dårhus i tio år; der Mangin, arbetande i samme furst Polignacs tjenst, vidtog sina åtgärder för den statskupp som skulle ha följt efter juliordonnanserna men aldrig kom till utbrott; der Gisquet och Delessert, med tillbjelp af Vidocq och andra notabiliteter, under aderton år arbetade på att hålla Paraplydynastien uppe gentemot de konspirationer som anstiftades af Fieschi, Alibaud, Meunier, Barbes och andra af samma skrot och korn, och der De Maupas d. 5 December 1851 skref till De Morny följande korta depesch: Tout va bienk. Raoul Rigoult och hans vänner ha gjort en rensning i detta vördnadsvärda rum, hvilket om väggarne hade munnar lika väl som öron, skulle ha ännu sällsammare saker att förtälja än någonsin Eugene Sue eller Ponson du Terail, dessa två djerfva diktare inom polislegendernas område, vågat drömma om. Prefekten Valentin är inlogerad i gendarmeribaracken som vetter åt Nötre Dame, och hrr Galouchard, Fouineux, Tournetrique och Finmuseau kunna, då de alla tyra i rad se ut genom fönstret, fästa sina blickar på just den fläck der under fyra århundraden alla de brottslingar blefvo hängda som dömdes till döden inom biskopens af Paris jurisdiktion, eller, om de tycka bättre om det, på den plats der det af Parisiska Mysterierna odödliggjorda och af hr Haussmann nerrifna värdshuset FHvita Kaninen stod. Emellertid fortfar general Valentin att bläddra igenom rapporterna rörande mer eller mindre misstänkta personer — män som i fyllan och villan ropat ÅA bas Thiers !, personer med färgadt hår som blifvit upptäckta på vindar och misstänktes för att vara kommunalister, engelsmän som ej haft pass och uppgifvit sig ha förlorat dem på jernvägsstationen, hyresvärdar som tilllåtit politiska klubbar ha sammankomster i deras hus 0. s. v. Det finnes bland dessa rapporter ingen enda som intresserar generalen; de misstänkta kommunalisterna äro idel småfolk, och hans underordnade få sysselsätta sig med dem, Han tager derför fram några papper, fullskrifna med chiffer, och med tillbjelp af ett manuskript som han letar upp i sin pulpet och hvilket innehåller nyckeln till chifferskriften börjar han läsa om saker, på hvilka mången tidniogsreferert gerna skulle ha velat kasta en blick öfver hans axel — privata depescher i hvilka sanningen uttalas på ett så osminkadt sätt att papperen för yttermera säkerhets skull kastas i elden så snart de blifvit lösta. Det är sedan han genomläst och en stund sutit fundersam öfver ett af dessa dokumenter som generalen plötsligt höjer på hufvudet och utbrister Attention! Vid detta lystringsord sätta hrr Galouchard, Fouincux, Tournetrique och Finmuseau sina sfötter i räta vinklar, låta ssatsidorna af sina händer hvila mot sidorna och stirra rakt framför sig. IIlär är ett meddelande från Versailles, säger generalen. Det handlar om vissa rykten rörande en bonapartistisk sammansvärjning, på hvilka regeringen icke tror och ej jag heller — hm! — men ministeren önskar få underrättelse om hurudan opinionen i Paris är. Det är detta J skolen söka att utforska. — Läggen märko till allt hvad som säges till höger eller venster om er — låten ingenting undgå er — i afton skall jag mottaga edra rapporter. Gån! De tyra lagens väktare lemna rummet i gåsmarsch — nej, icke Finmuseau, ty då han hunnit till dörren gör han helt om, ställer sig med händerna vid sidorna på ofvanbeskrifne sätt och frågar lakoniskt: Militärer lika väl som civila, general? Hvarpå generalen efter ett ögonblicks tvekan svarar ja. IIrr Galouchard, Fouineux. Tournetrique och Finmuseau äro för gamla gossar för att finna något nyhetens behag i det åliggande de fått sig anförtrodt. Då de först förenade sig med polisen erforo de samma nöje af dylika uppdrag som af en treflig söndagsutflygt; men sedan den tiden ha de fått ertara att fisket etter allmän opinion är både svårt och farligt ibland. Rakt mot Seinen styr Finmuseau sin gång, ej för att dränka sig af samvetsqval såsom hr IIugo Javert, utan för att vänta på omnibusarne. Nej bevars, Finmuseau har inga samvetsqval! IIvarföre skulle han ha sådana? Tjenade han ej med trohet och nit under sista regimen? Tjenar han ej med trohet och nit under denna, och skall han ej med samma trohet och nit tjena under den regime som det kan behaga Försynen att skicka i morgon? Nåväl, hvad mer kan man väl begära? Hvad Finmuseaws hemliga tankar beträffar, så är allt hvad man behöfver säga, att närhelst han under sina vandringar i staden råkar fästa blicken på något offentligt dekret som är undertecknadt Adolphe Thiers, republikens president, spelar ett egendomligt, elakt småleende på hans läppar. Men det är ingenting ondt i det. Hvar och en har ju rättighet att småle, och i betraktande af allt hvad Finmuseau vet om potentater, deras hemliga knep och flygtiga natur, så kanske han har bättre rätt dertill än någon annan. Men här kommer den omelettefärgade omnibusen, dess kusk med blanklädershatt och två magra hästar. Palais Royal, Faubourg Montmartre, Clichy, Batignolles! ropar konduktören, och in hoppar Finmuseau. Vi böra ej vara elaka mot fransmännen och säga att de ej kunna åka tre tillsammans i en sjerdedels timma, utan att hvar och en af dem meddelar de båda andra alla sina enskilda angelägenheter. Tack vare spridandet af engelska föredömen, vet man nu att tillochmed sex af nutidens fransmän åkt halfannan mil i sällskap utan att yttra ett ord under hela vägen. De sågo naturligtvis olyckliga ut — mycket olyckliga; men i alla fall öfvervunno de frestelsen och höllo munnen. Men om det å andra sidan i ett sällskap af ett dussin fransmän, hvilket reser tillsammans i ett offentligt åkdon, finnes blott en enda som beslutsamt bryter isen, är detta alldeles nog för att — trots hela England och alla dess föredömen — bryta den förtrollning som lagt band på alla tungor, och de öfriga eltva skola helt gladt komma efTan AL FR s22 —