Göteborgsposten – 18 november 1871, sida 1

Dot waren nu försäkrade, At sådant knep ej mer får fje, Fast än det händt den Sjuttonde. — Men än en gång Infändare! Hwad strek ni spelt en stackare, Som alldrig warit skrifware, An mindre sammansättare Och aldraminst en dicktare, Men blott och bar utgifware. Denna poetiska ursäkt upptager hela första sidan. Man öppnar dagbladet? och finner andra, tredje, fjerde och sista sidan — blanka, ej ett jota finnes der tryckt! Vi undra just huru sådant skulle upptagas i våra dagar, om icke blott prenumererare och kjöpare utan äfven lånare skule efter en sådan beta för alltid vända bladet ryggen och upphäfva ett hiskeligt anathema: -Vi ge den välsignade tryckfriheten den och den! Hrr Stadsfullmäktige ha nu hunnit till slutet med bebandlingen af beredningens förslag till användande af första skörden från Renströmska understödssonden. Det slutliga afgörandets dag är sålunda snart förestående och det skall då visa sig, om allt det myckna, vackra och tänkvärda, som, under timslånga diskussioner, blitvit yttradt, både i den ena och den andra frågan, skall upplösa sig i en, för många, att ej säga alla, samhällets lager, gagnande och välsignelserik realitet. Björnotjerns Björnson har kommit, talat och eröfrat publiken med storm. Och bifallet skall växa, entusiasmen stegras ytterligare, när föreläsaren och bans åhörare bli mera bekanta med hvarandra; den första presentationens stelhet är nu öfvervunnen, om någon sådan funnits, och de hjertliga ord, hvarmod den snillrike föreläsaren afslutade sin föreläsning voro, så att säga, ett trofast nordmannahandslag på en för vår bildningssökande allmänhet närmare bekantskap af lärorikaste och angenämaste slag. Till utbyte af ännu ett trofast handslag, som, åtminstone för en tid, torde kunna betraktas som ett afskedets, samlades sistl. Thorsdags afton Göteborgs Frivilliga Brandkårs ledamöter till en festlig och särdeles lyckad sammankomst å Börsen. Vi ha förut redogjort för den vackra festen, vid hvilken från skilda håll uttalades det varmaste erkännande af kårens öfver 40:åriga gagnande och välsignelserika verksamhet och tillika den öfvertygelsen, att kåren i den allvarsamma farans stund ej skall draga i betänkande, att ännu en gång föra sina runor med samma ära, som så otaligt många gånger förut. Ett rörande och godt intryck gjorde det att se den uppriktiga hyllning som egnades kårens äldrige stiftare, gubben med det ungdomliga sinnet och de fosterländska ideerna, det ordnade eldeläckningsväsendets, silkesodlingens och skogsplanteringens outtröttlige och varmhjertade målsman i vår nord, hr J. A. Rossing. M:ll Mathilda Eneguists konsert å Nya Teatern sistl. Tisdag var ej synnerligt talrikt besökt, men bifallet, särdeles under senare afdelningen, rikligt. M:ll E. ämnar att i morgon 8 dagar, Söndagen d. 26 November, härstädes ge ytterligare en konsert, dervid konsertgifverskan sjelf utför ej mindre än 9 nummer, deribland, till slut, vansinnighetsscenen ur Lucio. Till denna konsert bli inträdesafgifterna de lägre spektakelpriserna, hvadan den talangfulla sångerskan bör kunna ega förhoppning. om, att salongen, äfven hvad vidkommer de högre regionerna, blir fullsatt. Konstens bana är törnbeströdd, detta är ej blott en vanlig fras, utan en sorglig verklighet, hvarpå det dagliga lifvet gång otter gång ger oss de mest talande bevis. Vår pariser-korrespondent meddelade i gårdagens N:o ett nytt exempel derpå. En konstnär, hvars namn eger verldsryktbarhet, har genom krigets fasor blifvit beröfvad sitt trefliga hem och dess deri, under många år af träget arbete i det skönas tjenst, samlade konstskatter. Med den kännedom vi ega om sympatierna här på platsen för Carl Fredrik Kjörboe, af hvars yppersta arbeten många hittat vägen till våra meeecenaters tafvelgallerier, våga vi hysa den förhoppningen att, hvad Göteborg vidkommer, vår korrespondents enkla men innehållsrika tråga: Ar det ingen, som vill beställa och betala ett par taflor, att fullbordas efter återuppförandet af den gamle mästarens atelier i Montretout? ej skall bli alldeles obesvarad. En herre, som var mycket begifven på kortspel, hvilket är både vanligt och commel-faut, var fullt ut lika begifven på att kika i sina motspelares kort, hvilket åter är mindre vanligt och alls icke oomme-il-faut. Nu begaf det sig, att han en afton deltog i ett vira-parti, tillsammans med en lika skarpsynt som sarkastisk spelare, den der genast uppläckte sin medspelares lilla :ovana. Han lat hnonom emellertid ostörd hållas en stund; vår nan kikade på vanligt käckt manr och teg em det ena spelet efter det andra. Slutlisen hade han sagt Åvira i högsta färg (ruer), satt sjelf med två ess och bela rutersviten, undantagande kungen och femman, öfvertygade sig genom en hastig sidoblick om ut grannen till venster — den sarkastiske — nåde kungen solo, ansåg derföre segern vunhen, då han sjelf satt i utspel, och trumfade öljaktligen otörsäradt på med sitt ruter-ess. Men, o ve! Istället för den efterlängtade kunsen sväfvade femman helt näpet ner på esset och då den olycklige spelaren, ofrivilligt och RA —22t AK 2 HO SS MM — — DD I — T —