Göteborgsposten – 18 november 1871, sida 1

5E4 wuAk 117A (4 0 UVI veden har fallit! — Åh katten, har den kanske ramlat trån tredje våningen ner i källaren ...? — Låt bli att witza, herre, förstår mig inte på tocke der... nej, rummen voro trefliga, gubevars, men hin så kalla. Gumman min låg öfver mej, att jag skulle köpa ved redan för sex veckor sedan... men förr skulle man fått lägga mej lifslefvande under Keillers stora ånghammare, än jag skulle betalt fyrti riksdaler för en famn ved... nej, pass vackert, jag lät istället sätta in små bespariogskaminer i alla rummen, ni vet, sådane der små nätta tingestar, som äro så mycket i svangen nu för tiden, och så eldade vi med stenkol, så det stod herrliga till... och varmt blef det, det är säkert. — Åå, då tycker jag sannerligen inte, att ni behöfde värma upp er med en extra promenad till S:t Eriks torg... — Saken är den, ser ni, att hustru min kan inte tåla stenkolsröken, säger hon . . . hon får så fasligt ondt i hufvudet, kan tänka, och derför låter hon sängkammaren stå oeldad, så att jag är nära att frysa ihjäl i min egen säng. — Det var högst obehagligt. — Ja, är det inte, imorse värkte det i min högra stortå, jag har bestämdt fått frost i henne, men lyckligtvis fick jag i detsamma tag i ÅPosten? och der stod det tryckt, att i dag Fredag säljes 6:qvarters björkved å 23 rdr, grof granoch furuved å 18 rdr pr famn vid S:t Eriks torg, då Svenssen från Lagmansholm efterfrågas ... Gusigne den Svensson, nu skola vi då ändtligen få varmt i sängkammaren, jublade jag, och så kilade jag iväg! — För allt i verlden, då vill jag visst inte längre uppehålla er... så vigtiga affärer gå framför allt annat, god morgon! — Stopp lite, herre! Hvad säger ni om det nya bolaget — Angbåtsbolagot: — Nej, mejeribolaget: — ÅJaså, i Alingsäs. — Bevara mej, idag vill ni då alls inte förstå mej, nej, här, här i Göteborg, menar jag. — -Aha! Vestra Sveriges Mejeribolag, åh, det är en ypperlig idå! — Såå, menar ni verkligen det, hustru min påstår, att osten och smöret nu bli dubbelt så dyra som förr... allt skall till England, lamenterar hon .. bolaget har gjort kontrakt med alla egendomsherrar och hemmansegare uppefter jernvägslinien, ja, hon tror till och med att Hisingsboarne skola bli oss otrogna ... — lIycket ledsamt allt det der; då vet jag endast ett medel. — och det är? — Sätt in edra kapitalor i bolaget och tag igen på det ena hållet, hvad ni förlorar på det andra, mjuka tjonare! — Ha-ha-ha, ni är, minsann, klyftig, ni, men hör på en sista fråga, är det inte synd och skam, att de satt så hög stämpelafgift på spelkorten, tänk bara, hvad kort pengarne nu bli dryga! — Ja, mot den sorgen vet jag ett probat medel... — Nåå? — Lägo bort att spela kort ! — Hm, mjuka tjenare, mjuka tjenare, nu vill jag inte störa längre! Och med hufvudet uppfylldt af ved, mejeriprodukter och kortstämplar, fortsatte vår praktiske bekante sin väg till S:t Eriks torg, målet för hans dags sträfvanden, dess omsorg. Alla ha vi våra omsorger: älskaren glömmer både björkoch furuved vid tanken på den älskades famn, lycksökaren drömmer nog ej om vanliga mejeriprodukter, men väl om att Åkomma sig upp i emörot, att bli en lycklig ost i högre bemärkelse, intrigören spelar så siat sina kort, obekymrad om att stämplingen kanske kostar hans törhatlige medtäflare både heder, förmögenhet och framtid. Grossören grubblar på kursnoteringar, på kaffe-, spanmålsoch bomullspriserna, hans fru på en ny vinterparyr och döttrarne på nästa balen. Målaren söker motiv till en ny tafla, bildhuggaren modellen till den id6, som han känner ett oemotståndligt behof att förverkliga, den dramatiske konstnären masken till nästa karaktersroll. Studenten våndas, då han tänker på den sista afgörande tentamen, kompositören letar efter slutet på en förtjusande melodi af egen uppfinning och presten efter tredje afdelningen i sin predikan. Emigrantagenterna jaga efter nya Amerikaoffer, regementscheferna efter ståtliga rekryter, kungarne efter ministrar och tidningsredaktörerna efter intressanta artiklar för sina resp. blad. Tiden går framåt med jättesteg, anspråken växa och den periodiska pressens alster få ej mera endast vara skimrande dagsländor, le måste tillika bära under sina vingar verldsiskådningens, vetenskapens och den humanisiska bildniogens honung. Spaltfyllnad är lerföre ett ord, som nästan alldeles försvunnit ir våra dagars pressordbok, det gäller nu ej att få tag i det första utan i det bästa. Annat slag i den gamla goda tiden. Vi ha just liggande framtör oss ett slående bevis derpå. På 1780-talet utkom i Stockholm en tidning, som ansåg sig sjelf mäkta 8 polemisk och troligen äfven af högsta vedertt vörande ansågs som en förbålt bitter opposi-S ionstidning, oaktadt hon för det mesta endast v nnehöll skäligen menlösa fabler och didakti-a ka poemer. Hon kallade sig pompöst nog: h n DagsBladet fc Wälsignade TrydFriheten D g ch utkom i tre olika Skäckar. En dag, det var vden 17 Martii 1783, 5 itgass Walsignade Tryckfrihetensom vanh igt och på första sidan lästes följande: Det flår i dörren — hnilken röst! m Det flår tillika i mitt bröft, ÅA