Göteborgsposten – 17 november 1871, sida 2

dotters utrop; men jag kan ej uthärda i Arden eller Iolborough efter on sådan förödmjukelse. Jag måsto resa utomlands, till någon gammel dyster stad i södra Frankrike der jag kan ha mina böcker och mitt vin till middagen och der jag lika väl kan lofvande bografra mig som på något annat ställo. — Men de kunna säkert aldrig vilja drifva dig till bankrutt, pappa! inföll Clarissa ännu en gång. — De kunna säkert aldrig vilja drifsa mig till bankrutt! upprepade hennes far. Hvilka menar du med de? Du talar som ett barn, Clarissa. Tror du att handtverkare och bankirer och vexoldiskontörer skola ha mera förbarmande med mig än med annat folk? De torde kanhända gifva mig längre tid än de skulle gifva en annan man, emedan de veta att jag har bördsstolthet och heldre skulle vilja gifva mitt hjerteblod än använda medel som andra menniskor lätt nog tillgripa; men då de få veta att det ej finns mer att få af mig, skola de göra sitt värsta. Det är blott en tidsfråga. — Är du mycket skuldsatt, pappa? frågade Clarissa i rädd ton, liksom om hon förutsåg stt denna djerfhet skulle bli bestraffad. — Nej, det är det harmligaste af alltsammans. Mina skulder uppgå endast till några lumpna hundra pund. Då jag sålde Arden — och jag gjorde det ej förrän jag blef dertill tvingad, det kan du vara öfvertygad om — åtgick största delen af köpesumman till inteckningarnes betäckande. Den lilla summa jag hade qvar sedan alla skulderna voro betäokta använde jag till att köpa mig en lif