Göteborgsposten – 17 november 1871, sida 1

SMS Anv ov FAM OÖOwedjegatav. NN ——L vv rrevo— -. verk gjort vårt land en oförvansklig heder utan som visste att genom en gäsifrihet, stundom präktig, alltid hjertlig, personligen draga till sig alla dem af våra landsmän, som i honom ville betyga sin aktning för den frejdade konstnären eller helsa den trofaste svensken. Det var Carl Fredrik Kiörboe. Jag vet icke om jag bandlar orätt, om Jag iotränger på edet enskilda lifvets fridlysta område, då jag går att tala om förhållanden, som väl kunna anses vara af privat natur. Men å andra sidan, är någonting som rörer vilkoren för konstnärens utöfvande af konsten ulaf rent privat natur? Jag tror det ej. Det skulle emellertid smärta mig, om jag genom hvad jag här skrifver ansåges handla ogrannlaga. Mer än allt annat skulle det smärta mig om han sjelf, om hvilken jag talar och hvars stolta finkänslighet är mig väl bekant, skulle, ifall ban möjligen på något sätt finge kännedom om dessa rader, känna sig sårad deraf. Men jag trotsar äfven detta, om jag skulle lyckas uppnå det ändamål, som jag åsyftar. Alltså... I Montretout bodde förr Kiörboe; han egde der en villa, som icke utmärkte sig framför de omgifvande genom ståtlig arkitektur eller präktig inredning, men som ändå säkerligen inveslöt dyrbarare föremål än de aristokratiska byggnaderna deromkring. Det vare nog sagdt, allting der var ordnadt med en konstnärs hand och blick; men hvad som gjorde dess värde, var hans atelier med den stora mängd samlingar af alla slag som denna inneslöt. Dessa samlingar: Kiörboes egna croquiger, äldre mästares handteckningar, gravyrer, taflor i olja, aqvareller, uppstoppade djur — modellerna till hans mästerliga stycken, som hela verlden känner — voro frukten af mångåriga sträfvanden, tillökado genom presenter af några högtstående beundrare af hans konst. Endast den som sjels är samlare, kan förstå, huru smärtsam förlusten är af hvad man sjelf stycke för stycke plockat ihop såsom dyrbara skatter. Också, när fienden nalkades och belägringen at Paris förestod, förmådde icke Kiörboe skilja sig trån allt detta. Han hade den föreställningen att han skulle kunna bo qvar, och alt hans svenska nationalitet skulle skydda horom från tarav. Men alla de andra invånarne i Montretout flyttade undan, och det sanos icke längre någon menniska i bela byn. Kiörboe lopp fara att rent al svälta ihjel, om han stannade. Det återstod ingenting annat än att lassa på en droska — det enda fordon som fanns att få — hvad som låg närmast (ill hands att se. Resten fick stanna qvar. Dagen derpå stängdes Paris portar. En svensk fana hängde som ott bräckligt skyddsvärn öfver Kiörboes hela egendom. IIvilket öde hade donna fana? huru länge hängde den der? hvem plundrade huset, franctireurerna eller preussarne, innan det jemte den öfriga byn i November mänad brändes af de senare? detta allt kan ru ingen säga; men det säkra är, att plundring föregått branden, ty då Kiörboe efter belägringens slut återsåg hvad som fem månader förut hade varit hans vackra hem, återstod af alltsammans blott en enda mur. Vid anställda gräfningar har man funnit att källrarne, som ännu äro i behåll och hvari man hade plockat ned eb del af den lösa egendomen, nu äro tomma. Kiörboe har gjort ett försök att på grund af sin egenskap at svensk genom vår minister Berlin få någon skadeersättning; men det var förgälves. Det är deck icke mycket han vegärt. Han uppskattar sin förlust till 60,000 rancs och allt hvad han önskar eller behötver är 10 å 15,000 francs. Det gör i riksnynt bögst en wiotusen riksdaler. För denna umma bygger en af hans vänner, en skickig arkitekt, åter upp hans hus — väl icke åsom det var förut, men så att han kommer ter i sin stora och rymliga atelier och att an åter kan måla mästerstycken som förr. Han sitler nu i ett litet rum nere vid ue Marbeuf och målar småtaflor; hans lynne ch hans holsa lider af de försakelser som an måste underkasta sig, och hans konst lier änvu mera af bristen på ljus och sol. Jet fianes ännu qvar hos honom den gamla eliga elden, den gamla Inspirationen, men onstens eld slocknar inom tuktdrypande vägar — och konstnåren slocknar också. Kiörboe har många vänner i Sverige och verige har många konstälskare, några mm.nä