Göteborgsposten – 15 november 1871, sida 2

VALL, dclii UAU FA7m——k——— re AHAIB. iago och ätskilligt, som dermed stod i samband. Ett älvilligt svar, hvari pretendenten förklarade sig ullt och tydligt minnas allt som Bingley häntydt ill, hade ett personligt möte till följd, och vittnet kildes från detsamma med visshet om att pretenlenten var Roger Tichborne. Ännu mera talade till pretendentens fördel det vittnesmål, som derpå aflades af Joseph Manton, f. l. underofficer vid det regemente der ätven Tichvorne tjenat. Manton hade äfvenledes, i likhet med Bingley, sjelfmant vändt sig till pretendenten; hade haft en sammankomst med honom, vid hvilken han början funnit honom vara mycket olik Roger Tichborne, men efter 20 minuters förlopp började det blifva honom allt mer och mer klart att.han var den rätte. Röst, gång och äfven dragen, gedan fettmassorne i ansigtet tänkts hafva blitvit aflägsnade, voro desamma. En bland dem, som förut bestämdast uttalat sig för pretendenten, var likaledes en f. d. sergeant vid karabiniererna vid namn John MCourt. Under tjensteperioden hade han och Tichborne haft åtskilliga tjensteåligganden gemensamma, och särskilt hade de, Tichborne såsom den ende löjtnanten och NCourt såsom den ende sergeanten vid regementet af katolsk trosbekännelse, haft att om Söndagarne föra de soldater, hvilka voro katoliker, till kyrkan. MOcurt har för ett par månader sedan aflidit, men hade dessförinnan aflagt ett vittnesmål, hvilket nu, i trots af motsidans protester — ty tillfället till korsförhör var dem ju numera betaget — producerades. MOCourts intyg afslutas med en full och tydlig, under edsförpligtelse afgifven försäkran att pretendenten verkligen är Roger Tichborne. Ej mindre öfvertygad härom var mr Andrews, delegare i en firma som förfärdigar kaskar och förser officerare med annat dylikt till uniformen hörande tillbehör. Han påstod pretendenten vara en trogen afbild af hans gamle kund, mr Tichborne. Mr Andrews, som enligt sin egen utsago eger starkt minne för ansigten och personer, kände genast igen honom. Och ännu tydligare bekräftades identiteten, då pretendenten påmint vittnet om den person som introducerat honom hos firman, öfverste Greenwood, och då han lät mr Andrews taga mått af hans hufvud, hvilket mått fullt öfverensstämde med storleken på de kaskar, som i sin tid levererats åt Roger Tichborne. Det vigtigaste vittnesbörd, som framkom till pretendentens förmån under de för hans sak så ytterst lyckosamma förhören i förra veckan var dock det som aflades at Andrew Bogle. Om man utgår från det antagande att pretendenten är en bedragare, så ligger den förmodan nära till hands att Joha Moore kunnat förse honom med upplysningar om Roger Tichbornes personliga och Andrew Bogle med upplysningar om familjen Doughtys lif. Bogle, som är af negerextraktion, hade såsom ung gosse blifvit af sir Edward Doughty (Kate Doughtys fader). hvilken i sin ungdom någon tid vistades på Jamaika, tagen i tjenst. Han hade bibehållit sin befattning ända till sir Edwards död, blifvit förtrogen med familjens alla omständigheter och varit en trägen följeslagare till Roger Tichborne, när denne under sitt vistande på Tichbornegodset företog sina utfärder såsom jägare eller fiskare. Efter sir Edwards död lemnade Bogle England och begaf sig till Australien, hvarest han nedsatte sig i Sidney, hufvadsakligen hemtande sitt uppehälle från en pension på 50 Å, som utbetaltes till honom af den familj hos hvilken han tjenat. Men det var ej blott ekonomiska förbindelser med Doughty-familjen som fortforo, utan det fortgick tilllika en brefvexling mellan honom och hans hustru å ena sidan och enkelady Doughty å den andra. Han hölls derigenom i ständig kunskap om hvad som hände inom de särskilte grenarne af familjen Tichborne. Det synes ock som om det vore från ett af lady Doughtys bref, som första tanken väcktes hos honom derom att Roger Tickborne ännu kunde vara i lif. I ett bref dat. Jan. 1855, hvilket framlagts under rättegången, skrifver lady Doughty att enligt underrättelser från Rio hade skeppet Bella, på hvilket stackars Roger Tichborne gått ombord för att afsegla till Newyork, förlist. Värt enda hopp — tillägges det — är att de skeppsbrutne kunnat lifva upptagne af något annat fartyg och förde till Australien eller annorstädes hän. Från denna tid skulle nu Bogle, efter sitt eget påstående, ständigt hafva hyst den tanken att i Australien påträffa Roger Tichborne. Åren förgingo utan att detta lyckades. Men i Aug. 1866 hade Bogles son, som är barberare i Sidney, för honom omtalat ett yttrande, hvilket fällts utaf en kund. Detta yttrande, säger Bogle, mystiskt, föranledde mig att göra ett besök på ett af Sidneys hoteller. En person passerade snart förbi honom, mot hvilken han ej kunde underlåta att småle, och denne besvarade småleendet med ett: Halläh, Bogle, är det ej ni! Den talande var Roger Tichborne. Bogle lemnade Australien tillsamman med pretendenten, i hvars familj han sedan lefvat. Det korsförhör, som derefter af generalprokuratorn anställdes med vittnet, var ur processuel synpunkt i hög grad intressant. På ena sidan utvecklade generalprokuratorn all den skarpsinnighet, som stod honom till buds, men å andra sidan lade Bogle i dagen en ovanlig förslagenhet, talförhet och sinnesnärvaro. Bland de mera betydande personer, hvilka förklarat sig för pretendenten, är en öfverste Lushington, arrendatorn af det Tichborneska stamgodset. Denne var det nästföljande vittnet. Han hade visserligen ej kännt Roger Tichborne under den tid denne tjenstgjorde såsom officer i engelska armen. Men åtskilliga omständigheter, synnerligast den hållning pretendenten haft då han inträdde i den med familjporträtter behängda salen på Tichborne house — han hade igenkännt sin moders porträtt och dervid blifvit blek af sinnesrörelser — hade öfvertygat honom att pretendenten var den rätte arftagaren till stamgodset. Det upplystes vid korsförhöret att öfversten försträckt pretendenten penningar. Han hade hos honom en fordran på 1000 Å, hvaraf 750 utgjorde utlånadt kapital och det öfriga upplupna räntor, men egde endast en förskrifning å 100 H, och med skäl kunde domaren fråga, huruvida detta väl kunde anses som säkerhet. Det förefaller verkligen som om detta vittne alltigenom handlat i god tro och gifvit denna försträckning, hvilken enligt hans egen utsago fallit honom mycket svår att lemna, i den öfvertygelsen att han dervid understödde en i betryck stadd, rättvis sak. Sedan ännu ett par military men, d. v. s. forne menige vid Tichbornes regemente, på hvilka, enligt ett missnöjdt yttrande som undslapp öfverdomaren, något slut aldrig synes blifva, ytterligare intygat att pretendenten var Roger Tichborne, afslötos förhandlingarne för förflutna veckan. De skulle såsom i går åter taga sin början. — — — — — 9 8 0 Om me. Li sm As tr or 0 Handelsunderrättelser. 2 Englandsbankens ätgöranden med afseende pi dess räntesats utgör fortfarande tvisteämnet mellal Englands finansierer, och den engelska penningmark nadens betydenhet samt inflytande på förhållanden: Ad em faunan 6sfF