Göteborgsposten – 15 november 1871, sida 1

hvarföre? frågar man. Naturligtvis derföre att han var en kättare. Så går det till i den heliga påfvestaten. Hos oss visar man sitt sinnelag mot kättarne på ett något olika sätt, men resultatet, förföljelsen, blir dock i grunden densamma. Det är samma kraft som satte de rättrogna katolikernas projektiler i rörelse mot kättaren och som härhemma slungar honom små andliga stenar i hufvudet, denna gång derföre att han inom sin vetenskap ej har velat tro på den gamla kanoniserade dogmen. Jag syftar särskildt på Bergsöes opposition emot etatsrådet Steenstrup och det anathema, som med anledning af denna opposition blifvit öfver honom uttaladt af etatsrådets parti, som tillika är universitetets och dermed äfven den erkända vetenskapens. Hr Bergsöe får emellertid trösta sig med att till hans parti sluta sig de flesta yngre zoologer. (För såvidt saken icke allaredan är bekant inflickar jag här inom parentes, att d:r Bergsöe ursprungligen är zoolog och att man har en allvarsam ögonsjukdom att tacka för hans estetiska författarskap. Denna sjukdom gjorde det omöjligt för honom att längre syssla med sin vetenskap och hans intressen samlade sig då omkring poesien). Och han kan i det erkännande, man egnar honom som romanförfattare hemta en ännu större tröst. Haus sista arbete I Sabinerbjergene är obestridligen det bästa originala arbete, eom denna höst blifvit offentliggjordt. Detta är kanske på det hela taget icke något så utomordentligt stort beröm, ty vår poetiska litteratur synes för ögonblicket ingalunda vara i sin allra mest sommarfrodiga blomstring, men det är heller ingenting som hindrar att man kan fälla ett ännu mera berömmande omdöme om hans roman. Man kunde t. ex. med fullt berättigande framhålla den glänsande fantasi, som uppenbarar sig deri, de färgrika skildringarno af naturen och folklifvet i Sabinerbergen, den af goda franska mönster påverkade eleganta stilen och framför allt de ypperliga karaktersteckningarne, dessa figurer, som med alla sina förtjenster och fel äro menniskor med kött och blod, något som vi, i vår af bleksotsaktiga fruntimmersnoveller uppfyllda nutidslitteratur just icke blifvit bortskämda med. Jag gör dessa anmärkningar med hänsyn till Sabinerbjergene?, dels derföre att boken i och för sig är ett arbete som förtjenar uppmärksamhet, dels också derföre, att mina svenska läsare snart skola bli i tillfälle att göra arbetets bekantskap på deras eget språk. D:r Bergsöe har nemligen i dessa dagar från förlagsbokhandl. Heggström i Stockholm fått underrättelse om, att denne låtit besörja en svensk öfversättning såväl af denna roman som af förf:s äldre arbete: Fra den gamle Fabrik. Dessa ötvorsättningar önskar han autoriserade af d:r Bergsöe, något hvartill denne äfven förklarat sig villig. Äfven i Tyskland har det utkommit en autoriserad öfversättning af dessa romaner, ombesörjda af Heines bekante biograf, Adoif Strodtmann. För öfrigt är, som sagdt, nu höstlitteraturen temligen mager. Dess mest framstående arbete är en öfversättnivg, nemligen af Spiellagens Hammare och Städ, som redan är öfversatt på svenska; af originala produkter har let utom I Sabinerbjergene hittills endast ramkommit en bok; som synes mig kunna ha ntresse utom landets gränser, neml. en i flera hänseenden klart och talangfullt skrifven skilring af förhållandena i Spanien. Den är skrifren af hr Z. Lund, som, såvidt jag har mig dkant, med detta arbete inträder som homo ovus på litteraturens fält. Paul Pry.