Göteborgsposten – 15 november 1871, sida 1

Fran Köpenhamn. Veckorery. Den 11 November. Samma afton, som jag afsände mitt senaste bref, blef Köpenhamn allarmeradt genom ryktet om en tilldragelse, som också var egnad att väcka uppståndelse. Vi hade fått vårt danska Chicago, hette det, och på samma sätt som Chicago just var den af de Förenta Staternas städer, vid hvilken de rikaste framtidsförhoppningar knöto sig, så träffade förintelsen ätven vårt lilla Danmarks mest förhoppningsfulla sramtidsstad. Århus stod i lågor, Århus, denna stad, som på de senaren åren, åtminstone efter danska förhållanden, förkofrat sig i en rentaf förvånande grad, denna stad, som en gång — om man skall tro dess egna invånares enständiga påståenden — skulle aflösa vår nuvarande, åt förderfvet invigda hufvudstad. Som alla fru Famas berättelser flög äfven detta rykte svart rundtomkring Köpenbamn och naturligtvis gick det här precist som i Andersens berättelse Det är ganske vist, det dröjde ej länge förrän man med bestämdhet visste, att halfva staden hade blifvit ett rof för lågorna, att socialisterna, upphetsade esfter det möte, till hvilket deras stormästare Paul Gel-f kort förut hade samlat dem, invigt staden till förintelse och beslutat att det icke skulle lemnas sten på sten deri! Du skall sålunda kunna komma att intaga samma afunsvärda ställning som din vän Robert Watt, tänkte jag, ja, du skall ju på sätt och vis kunna göra ännu större effekt som korrespondent, ty hans skildringar sändas från ett aflägset land, under det att du blir i tillfälle att upprulla bilder från en förfärlig olycka, som drabbat vårt eget lilla fädernesland. Jag skyndade från kafet för att bege mig hem, packa min nattsäck och göra mig i ordning till att resa tidigt nästa morgon. På vägena föll det mig emellertid in, att jag dock måhända gjorde riktigast i att som hastigast titta in på Dagens Nyheders sätteri och göra mig bekant med de senast ankomna telegrammerna. Öch hvad fick jag se? Århus bar visserligen varit hemsökt af en ovanligt häftig eldsvåda, men om en stad i ruiner, om socialistiska mordbrandsanläggningar och om allt hvad ryktet för öfrigt berättat, var här alldeles icke frågan. Tre af stadens största hus, nemligen en oljeqvarn, stiftsboktryckeriet och ett bränneri, blefvo offer för elden, men deremot lyckades det släckningskåren med tillbjelp at garnisonen att hålla lågorna borta från alla andra byggnader. Här kunde således icke bli tal om någon konkurrens med Watt. Jag återvände till kaft för att lugna mina bekanta derstädes, packade icke min kappsäck, då jag kom hem, utan väntade i likhet med alla våra köpenhamnstidningar helt lugnt tills ett extranummer anlände af Århus Stiftstidende, hvars ordinarie