Fran Utlandet. — Främsta rummet i den ledande europeiska pressens diskussioner intager för ögonblicket den österrikisk-ungerska frågan, framkallad af grefve v. Beusts atskedande. Taflan företer ministerkris på alla punkter: inom gemonsamhetsministeren, inom den österrikiska och inom den ungerska ministeren. Flere af de ungerska ministrarne ha med anledning af Andrassys förflyttning begärt sitt afsked. Denna katastrof måtte ha framkallats deraf, att Deakpartiet inom ungerska riksdagen, på hvilket regeringen och med denna Andrassy förnämligast stödde sig, synes ha varit afgjordt emot den senares flyttning. Andrassy skall hafva länge konfererat med Deak, som afrådt honom. Alla de ungerska ministrarne skola äfvenledes ha uppmanat Andrassy att stanna qvar i Pesth, hvartill den senare svarat, att han ansåg det för en personlig pligt såväl mot monarken, som emot fäderneslandet att öfvertaga utrikesministeriet. Å ett klubbmöte, som Deakpartiet höll d. 7 d:s skall missbelåtenhet häröfver hafva gifvit sig luft i kraftiga uttryck. I Neue freie Presse lemnar en korresp. åtskilliga intressanta bidrag till ministerkrisens hemliga historia. För personer, som voro invigda i hofvets och regeringens förhållanden, skrifver han, kunde det icke vara öfverraskande, att Beust omsider fick silkessuöret. Tecken i denna riktning hade visat sig under flere år. I April d. å., då grefve Hohenwart blef utnämnd till österrikisk ministerpresident utan Beusts vetskap, varnade flere af hans vänner honom för denna nu började kombination och bådo honom att icke opponera för starkt mot federalismen, i händelse hans ställning vore honom kär. Beust gat äfven efter i en viss punkt; men då kejsarens budskap af d. 12 Sept. blef honom bekant, beslöt han att använda hela sitt inflytande för att kullkasta Hohenwarts politik. Då grefve Hohenvart ingifvit sin afskedsansökan d. 30 Okt., kommo många vänner till Beust och lyckönskade honom, men rikskansleren skakade på hutvudet och svarade: Vi äro ännu icke öfver berget. Nu följde en orolig vecka, under hvilken Beust väntade dag efter dag, att kejsaren skulle låta kalla honom till sig. I tidningarne hette det, att rikskansleren höll sig hemma på grund af en stark förkylning. Emellertid ertor Beust, att kejsaren tagit afsked med grefve Hohenwart och dennes kolleger på ett sätt, som visade, att han var djupt rörd och att han personligen hyste mer än vanlig vänskap och tillit till de afgångoa ministrarne. Kejsaren hade tackat dem i de varmaste ordalag och yttrat, att han medgaf dem afsked endast af skäl, som den yttre politiken ålade honom. D. 3 Nov. fick Kellersperg i uppdrag att bilda ett nytt kabinett, utan att man meddelat Beust det ringaste derom. Slutligen d. 6 på morgonen kom silkessnöret. At statsrådet Braun, som kom från kejsaren, blef Beust underrättad om, att han icke längre hade kejsarens förtroende och att en ansökan om afsked skulle bli mottagen D. 7:de spred sig ryktet om Beusts algång som en löpeld genom hela Wien. I början ville ingen tro derhå, men underrättelsen bekräftades likväl alltför fort. Samma blad berättar, att medlemmarne Re ——— — —-———— —Ä— —T—mc3g —