Göteborgsposten – 13 november 1871, sida 2

de; då Guds klocka kallar, resa vi oss från de underjordiska platserna och stå då upp som ett helt folk. . . . Det kunde tyckas som att vi endast ha valet mellan ateismens och buddhaismens läror, mellan sådana lärare som kommunismens predikanter och jesuiterna, och det är likväl icke så: de, som tro på de nya dogmerna, äro till antalet ringa. . . . Många hafva såsom lediga katoliker underkastat sig, utan att tro på dogmen. En utmärkt biskop har sagt till mig: Jag motstod först, men gick öfver; denna dogm har ej den betydelse, ni tillägger densamma. Den afgör ingenting. såsom teolog har jag ingenting emot den, men väl som menniska, emedan den är betydelselös. En annan anhängare af dogmen har sagt: Man hade intet annat val; man bör icke, då den religiösa byggnaden är nära att falla, se efter, om någon ruta i byggnaden är sönder. Men dogmen måste vi antaga, emedan påfven ville så, och ni vet nog, hvem som dref honom dertill. Andra ha handlat såsom på sin tid cortes i Aragonien, då de undertecknade konungens order, hvilka syntes dem ogiltiga, med orden: Lyden men tillämpen dem icke. ... Men är detta rätt, frågar han, är det icke att handla med räddhåga och förderfligt? Det är som i Esaias dagar: Förposterna ha blifvit som stumma hundar, hvilka ej kunna skälla och såsom sömndruckna i mörkret endast se spöken. Hyacinthe talar derefter om den oförståndiga fruktan för en schism. De äro icke schismatiska, hvilka, trofasta mot påfvestolen och den biskopliga myndigheten, neka att förvexla denna gudomliga myndighet med det missbruk, som menniskorna begå. Vi måste lida under det tillfälliga mörker, aom Gud i sin vrede stundom tillstädjer i sin kyrka, och bvarom IIieronymus, i det han ordar om arianiamen, skref: Under trons enhetsbantr böjde man otrons, och den troende gudstjenaren måsta då följa mängden och icke skilja sig ifrån församlingen ... Det är icke schism, utan ett martyrium att vägra att offra sanningen för enheten och enheten för sanningen. Detta martyrium är vårt, Gud vare lof... Vi böra icke förtröttas, utan utföra vår gerning till slutet, lyssnande till Christi bud. Skörden är visserligen stor, men arbetarne få; bedjen derför skördens herre, att han skickar arbetare ut till sin skörd. Skall Hyacinthe kunna utföra det värf, som öfversteg Luthers krafter, att retormera katolicismen utan och emot påfven? Skall han icke till sist nödgas att välja mellan Åenheten och sanningen? Vill han, att de troende skola lemna denne påfve i fred och tillsätta en medpåfve, som låter Jerusalem stå emot Rom och, genom att blott vara en andlig makt, drager alla de troende katolikerna till sig? Eller väljer han martyrskapet, som då skulle följas af så många, att en nyvald påfve måste böja sig för sanningen och tillintetgöra sin företrädares verk, som delat kyrkan i trenne eller flera läger? Det må lemnas derhän. Schismens betydelse förblir likväl under alla omständigheter stor. Kampen skall sannolikt stånda i lång tid. Den katolska kyrkan synes skakad i sin grundval. Och detta har skett på en tid, då hvarje samfund, och icke minst de katolska, hade behof af religionons stöd. Den tid synes vara nåra förostående, då ej allenast sriheten, utan sjelfva samhällsordningen är utsatt för den största fara genom det s. k. fjerde ståndets resning. Allt antyder neml., att en allvarsam kamp förestår mellan ateism och kristendom, mellan laglöshet och upplösning af den nuvarande samfundsordningen å ena sidan samt lagens och ordningens och dermed äfven frihetens upprätthållande på den andra sidan. Dot mäktigaste stöd, som ett samfund skall ha emot laglösheten, ligger otvifvelaktigt i ett starkt utveckladt religiöst lif. Får ateismen öfverhand inom de katolska länderna, då skola de upplösande krafterna bli mycket mäktiga, och samhället skall ha svårt för att hålla sig upprätt. De protestantiska folken borde vara bättre lottade, och likväl visa sig äfven inom dem tecken, som ingalunda båda godt. Gud skall — slutar bladet — veta att hålla sin hand öfver sin församling, vare sig att faran hotar från den ofelbare påfven eller från den tygellösa Internationale; men det är hvars och ens pligt att i sådana tider som dessa vara på sin post. Mer än någonsin kunde tillämpning finnas för Solons lag, som bestämde straff for den, som i svåra tider icke tager aitt parti. Öitverallt, der det sjerde ståndet finner de andra klasserna ljumma och bekymmerslösa, kan en svår pröfningens stund inträffa, kanske en anarki, som ej lätt besegras. Den utländska pressen sysselsätter sig mycket med de österrikiska förhållandena, hvilka onekligen äro i hög grad kritiska och beteckna en afgörande vändning, hvars rätta betydelse och vigt väl kommer att genast visa eig. Grefve Andrassy bar visserligen ölvertagit utrikesportföljen för hela monarkien, men icke rikskanslersposten, som möjligen kommer att tillsvidare förbli obesatt Nev freio Ages ÅG rr REA LK