Göteborgsposten – 13 november 1871, sida 2

Från Utlandet. Man torde med skäl kunna allvarligt spörja sig sjelf, huruvida icke händelserna inom den romersk-katolska kyrkan äro kallade att utöfva ett ofantligt stort inflytande på händelserna i verlden och på menniskoslägtets utveckling. I den händelsernas ström, som brusar genom tiden, har den europeiska pressen kanske väl ofta glömt bort retormationsarbetet inom den nämnda kyrkan, hvilket likväl är i full gång, pådrifvet af snillrika andar och mäktiga händer. Skall — frågar ett blad — ofelbarhetsdogmen kunna trösta påfven för förlusten af de jordiska besittningarne; ty så betraktade han det land, han;styrde, ollerzär denna dagen nådestöten för katolicismena hittillsvarande herravälde öfver själarne? Eller skall förlusten af verldslig makt nödvändiggöra en omändring af hela den hierarkiska byggnaden, hvarigenom denna dogm icke får den betydelso, som af många tillägges densamma? Eller blir det kanske tå, att den katolska kyrkan splittras i partier, hvilka hvart för sig påstå sig räkna de enda rättrogna i sin midt? Det är dessa frågor, som sysselsätta såväl andliga som lekmän i de katolska länderna. Man ser ännu icke några tecken till öfvergång till protestantismen i stor skala; valet tyckes skola bli mellan ateism ochkrättrogenhet i katolsk mening, med eller utan dogmen om ofelbarheten. Ett af de märkligaste uttalanden, som framkommit, är det af pater Hyacinthe på kyrkomötet i Minchen. Denne man, som under längre tid betraktats at påfven som affalling, är så långt ifrån att vilja upplösa den katolska enheten, att han tvärtom tror sig vara den sanne upprätthällaren af traditionen, som skall frälsa påfvedömet, hvilket bragts i fara af den nuvarande påfven och hans ejelsbildado koncilium. Han uppställer eåsom sitt mål: Åatt bevara den katolska tron sådsn som den gifvits oss i arf från våra fäder, sådan som vi i vaggan lärt den af våra mödrar, i ekolan af lärarne, i kyrkan af presterna; — bevara tron och rädda oss sjelfva, i det vi rädda kyrkan, under hvars ruiner man vill begrafva oss. Han säger bl. a.: Vi äro de gamla katolikerna och stå i strid mot den nya religion, som påfven och jesuiterna vilja sätta i stället. Deras beslut är fattadt i ett koncilium, hvilket på olagligt sätt sammankal ades och handlade utan frihet: det hade derför ej någon myndighet. Jeg har träffat prester och munkar, och detta tillochmed under sjelfva Vaticanens hvalf, hvilka sade till mig: Vi lefva såsom våra förfäder under katakomberna; vi lida, arbeta och bedja såsom de gjor