Göteborgsposten – 11 november 1871, sida 1

DmUED 2 66 IIvars namn ej sjelfvaste Bredman vet. Åfven om en sådan hemställan vid första påseendet kunde förefalla något barbarisk (hvilket dock motväges af det allmännyttiga ändamålet), kunna vi ej föreställa oss att den skulle blifva af K. M:t afslagen, synnerligast nu sedan ministeren Adlercreutz kunnat öfvertalas att qvarstanna. Äfventyrligare hade det måhända varit, om vid styret suttit en skånsk Possesionatminister, hvilken möjligen varit så upptagen af landtmannafunderingar, att den ansett hvad som rörde himlen och ett lif efter detta för endast bagateller. De enda som kunde hafva något emot det här framställda förslaget, torde möjligen vara hrr Andersson och Wijkander. Dock borde man knappt kunna antaga ens detta, ty man måste betänka, att då det är ljuft att dö för fäderneslandet, bör det proportionsvis vara en verklig njutning att dö för en hel planet. Och hvilken ära sedan! Hvarje stad på hela jorden skulle naturligen resa deras bildstoder i stället för att såsom nu bråka om jernvägar och dylikt. Skulle deras ovilja oaktadt allt detta riktas åt något håll, vore det rimligtvis endast herrar astronomer vid Lunds observatorium som borde drabbas deraf, ty de äro dock yttersta orsaken till hela krånglet. Hade de vackert lemnat Semele i fred eller ätminstone ej drifvit fräckheten så långt, att de behållit henne qvar i nära fem år, är troligt att ingen fästat u ppmärksamhet vid saken, och hrr Andersson och Wijkander hade fått lefva ostördt. Nu är detta omöjligt. Nemo. Det der låter ju temligen hemskt för firman Andersson Wijkander, men lyckligtvis betyder, som man vet, Nemo: ingen, och hvad inger har sagt, det är ju detsamma som ingen-ting. Ingen är eljest en obehaglig figur, som uppenbarar sig litet hvarstädes. Hvem har slagit sönder min dyrbara gels-skål? frågar en bekymrad husmoder. Ingen! naturligtvis. Hvem har spillt ut allt det der bläcket på det nyskurade golfvet? spörjer föreståndaren i en skolklass. Ingen! Hvem har anlagt elden i N. N:s egendom? ransakar domaren. Ingen! En gång trodde man sig ha reda på, hvar den förargelseväckande monsieur Ivgen fanns att finna. I ett referat öfver en eldsvåda i en af våra grannstäder stod nemligen att läsa: Elden utbröt i en gård, der ingen bodde och som nedbrann till grunden. Naturligtvis brann Ingen upp på samma gång. Men han går nog igen. Vi lefva i ett lyckligt samhälle. Ingen cession under hela den sistförflutna månaden och ingen session på cellfängelset i Thorsdags. Optimisterna få derigenom vatten på sin qvarn — det är, gudi klagadt, ej många som få det i dessa tider. Ty vi ha upplefvat den sällsynta företeelsen af en vinter snart sagdt utan slask. De som göra i regnrockar och guttaperchagaloscher stå sig slätt och paraplymakarnes öfverspända ider om goda förtjenster sjunka tillsammans som en knekket parasoll. Det är stor skada, ty huru skall det ru gå med idet färska för året i gummigaloscher och ytterkängor hvarmed hrr Kuntze C:o så gerna ville lyckliggöra oss, som en liten ersättning, förmoda vi, derföre att firman, enligt sin egen utsago, sålt bort alla galoscher från förlidet år. Det måtte se snyggt ut i våra garderober nu för tiden! Det börjar nu lida till slutet med stadsfullmäktiges behandling af frågan om Renströmska fondens användande. Man har allaredan beviljat 649,300 rdr och det nu disponibla kapitalet uppgår endast till omkr. 560,000 rdr. Men, som man vet, är härmed ingenting afgjordt; först sedan samtlige förslagen genomgåätts, fattas det sista definitiva beslutet, på jemkningens stora dag. Allt föregående är endast att betrakta som små skärmytslingar Mellem Slagene. Författaren till det verkliga Mellem Slagene, denna djuptänkta bild ur nordens gamla historia, hvaråt äfven vår teaterpublik en gång, under konstnärparet Raaes härvaro, fick glädja sig, framtrollaren af så många andra äkta perlor inom vår nordiska literatur, den genialiske skalden och dramaturgen, hvars arbeten ej äro okända för någon bildad svensk, norrmannen Björnatjerne Björnsson, är i antågande och börjar redan nästa Onsdag en serie af 3:ne föreläsningar framställande Bilder från Italiens renaissance-period. Derefter torde man ha hopp om att få höra en föreläsare i en annan genre, hvars namn äfven är bland de i Sverige mest populära, nemligen Erik Bögh, som måhända någon dag i slutet af månaden skall lära äfven oss Göteborgare det intressantaste af allt. Äfven i musikaliskt hänseende är säsongen väl förseedd. Soiråerna för kammarmusik ha åter börjat och vid den första i Tisdags bekräftade sig icke, hvad som eljest varit ansedt som ett axiom, att samma företag ej gerna två gånger bär sig i Göteborg. Tvärtom, publiken hade i ett glädjande mångtal infunnit sig för att njuta af Beethoven, Gade och Schumann, med vanlig pietet och talang tolkade af dir:ne Csapek, Hultgren och Ållander, i Beethovens-qvartetten assisterade af en värderad amatör. Beyerböckska Orkester-konserterna stiga med hvarje gång i publikens ynnest och förtjena det äfven genom ett förträffligt samspel och omvexlande programmer. Sålunda upptager aftonens program, oberäknadt fiera äldre favoritstycken, 3:ne splitter nya: Romans ur ÅLalla Rookh af Fälicien David, en polka af Joh. Strauss och en galopp af C. Lindner. Nästa Tisdag ger m:ll Mathilda Enequist, denna gång med biträde af ofvannämnda kapell, ännu en konsert å Nya Teatern. Pro1 —n . yy