Göteborgsposten – 11 november 1871, sida 1

jörnsons föreläsningar. — Och kanske Erik Böghs? — Från den musikaliska verlden. — Från den dramatiska. — Till Wenersborg! — Cettiska sällskapet och dess repertoire. — Anekdot. Det gick en klagan genom Svea land, ja, genom Göta land och Norrland äfven. Alla hörde vi det, men ingen brydde sig derom, det var skränet från ett landtmannaparti, som ej hade något gehör alls och hvars medlemmar vi helt kallblodigt i afton och i morgon först steka vid sakta eld och sedan på ett kannibaliskt sätt förpassa till det innersta af vår organisms Spisekammer. Det är den arma Gåsen, hvars obarmhertiga aflifvande i år liksom föregående år i vanlig ordning försiggått och notifikationerna om hennes bortgång ur lifvets sorgedal tillkännagifvas i stora, svarta och feta (oftast fetare än sjelfva corpora delicti !) bokstälver sålunda: Gås och Svartsoppa! Svartsoppa och Gås! Det puttrar och fräser i alla värdshuskök och gästerna lefva flott så att de skina i synen som Moses på Sinai och på samma sätt går det till i familjeköken — ty familjegåsen är, som bekant, enligt alla kännares samfälda utsago, primus inter pares. Hvad den allmänna gåsen beträffar, torde det vara svårt, att ej säga omöjligt, afgöra om hon framträder mest förförisk, mest brunskinande, mest mör och af kosteligt inkrom svällande, på Börsen eller på Logen, på Hotell Kristiania eller hos fru Hellberg, på 31:an hos hr Hinriksson eller på 35:an hos fru Backlund. På sistnämnde ställe tager hon dock obestridligen högsta priset, eftersom sagde lokal numera, sedan tredje våningen, efter undergången reparation och inredning blifvit tillgänglig för den ärade publiken, såvidt vi ha oss bekant, är den högst belägna värdshuslokal, vare sig i staden eller dess omnejd. En vidsträcktare utsigt än från denna lokals fönster öfver staden och revieret har man ej heller på många ställen: det är, relatift taget förstås, någonting deri af Stockholm från Mosebacke, ett fågelperspektiv af angenämaste sort för alla — utom, som sagdt, för den arma gåsen. Hvad skulle meteoriterna här att göra! Det hade varit bra mycket bättre om de i frid och ro fått ligga ännu några tusen år på Grönland hellre än att komma hit och ställa till tvedrägt och split mellan två så hyggliga vetenskapsmän som hrr Nordenskiöld och Fries. Det går hett till under sköldarne, ty de lärda begagna oftast skarpa vapen, hvilka ej alltid ha en blomma på udden. För öfrigt är detta första gången, som prof. Nordenskiöld ej visat sig Fries-sinnad. Apropos, sa Paul Pry! Apropos de lärda, så erhöllo vi häromdagen följande putslustiga opus, hvilket vi meddela våra läsare, säkra att derigenom bereda dem samma nöje, som detta lilla harmlösa skämt skänkt oss. Det har till titel: Himlakropparnes in verkan på menniskors öden. I Lunds Veckoblad för d. 28 sistl. Oktober N:o 127 förekommer i en redogörelse för fysiograflska sällskapets i Lund sammanträde d. 25 i samma månad, bl. a. följande märkliga underrättelse: Prof. Möller anmälte, att planeten Semele, som varit förlorad nära fem år, blifvit af studeranden A. Wijkander återfunnen på härvarande observatorium d. 15 Okt., med tillhjelp af beräkningar, som blifvit utförda af docenten Andersson. Sällan har väl en vetenskaplig anmälan varit mera egnad att väcka en häpen samtids uppmärksamhet än denna af prof. Möller gjorda. Ty denna berör ju ett ämne, som står i så nära samband med hela mensklighetens vigtigaste intressen, att den måste göra ett öfverväldigande intryck äfven på dem, som icke tillhöra fysiografiska sällskapet i Lund och är för öfrigt egnad att leda till åtskilliga mer och mindre lugnande betraktelser. Om prof. Möller vid samma tillfälle omnämnde beloppet af den hittelön, hvarpå docenten Andersson och studeranden Wijkander böra kunna göra sig räkning samt om rätter egare till den återfunna planeten är känd och anträffad, härom lemnar Lunds Veckoblad ingen upplysning; men vare dermed huru som helst, så qvarstår dock såsom ett obestridligt faktum, att planeten Semele verkligen förlorats eller kommit bort samt blifvit återfunnen, och det är just dessa omständigheter, som gifva anledning till oroande reflexioner: Hvilken som helst bland de i rymden kringirrande himlakropparne kan således vara utsatt för samma missöde, utan att — efter hvad vi föreställa oss — hrr astronomer kunna förutsäga, hvilken bland dessa kommer att försvinna eller när sådant skall inträffa. Vi veta således ej det ringaste om icke vår jord står närmast i tur härtill, och lika litet veta vi om på någon annan planet varelser finnas, som äro begåfvade med hrr Anderssons och Wijkanders förmåga att taga reda på förlorade himlakroppar. Emellertid var det en ej ringa tur för Semele, att nämnde herrar funnos i detta ögonblick; ty annars hade hon kanske ännu för obestämd tid kommit att hållas fördold på Lunds observatorium, hvilket, i förtroende sagdt, måtte vara ett temligen tvetydigt ställe, der man ej gör sig samvete af att i nära fem år? behålla förloradt gods, som ej är ens tillhörighet. Vår jord komma bort! Då blefve ju hvarenda menniska totalt bortkommen, och hrr Andersson och Wijkander med! Det vore just snyggt! Nej, sådant måste förekommas. Under ovanliga törhållanden måste ovanliga och energiska åtgärder till allas vår räddning vidtagas. Men hvilka? Jo, en vis och nådig försyn styrer alltid så, att när nöden är störst, är hjelpen också närmast! Flammarion utgaf ej blott för roskull sitt verk: ÅBebodda verldar-.De frön ban der utsått bära nu hundrafaldig frukt till hela mensklighetens frälsning. Han lär oss i nämnde arbete genom sin ofelbara teori om själavandringen, att menniskor som dö här på jorden förflyttas till andra bättre och herrligare himlakroppar i den mån deras förädling framskrider. När de så slutligen hunnit fullkomligheten, få de naturligtvis till stadigvarande vistelseort den förnämsta af alla himlakropparne, hvilken väl aldrig någonsin lär kunna komma bort annat än i sällskap med hela universum. Vår räddning är således gifven! Det erfordras endast, att de 106 i Andra kammaren förena sig med minoriteten i den Första om en underdånig framställ