Göteborgsposten – 10 november 1871, sida 1

— Han sitter der borta, nära pianot, tillade Sophie; jag väntade att finna dig inbegripen i samtal med honom, pappa. — Jag talade med honom efter frukosten, svarade mr Granger och fortfor derefter att vända om bladen åt Clarissa och påpeka de olika ställenas märkvärdigheter. Hans dotter stirrade på honom med djupaste förvåning. Hon hade sett honom åtskilliga gånger visa sig artig mot unga demer, men detta var något mer än vanlig artighet. Han behöll sin plats hela aftonen, och allt hvad Sophie kunde göra var att äfven behålla sin. Då Clarissa skulle gå upp på sitt rum och höll på att tända sitt ljus i koridoren, kom mr Fairfax för första gången sedan föregående natt fram till henne. — Jag lyckönskar er till er eröiring, miss Lovel, sade han i låg ton. Hon såg upp med bestört min, ty hon hade ej vetat att han var nära henne förrän hans stämma ljöd alldeles invid hennes öra. — Jag förstår ej, stammade hon. Naturligtvis icke; unga damer förstå aldrig sådana saker. Men jag förstår det mycket väl, och det kastar en särdeles klar och vacker belysning öfver vårt samtal i natt. Jag var ej fullt beredd på ett så vist råd som ni då gaf mig. Jag inser pu hvarifrån er visdom härledde sig. Det är en seger värd att fullfölja, miss Lovel. Den innebär hvarken mer eller mindre än Arden. — Ja, det är ett mycket lyckadt porträtt, eller hur? tillade han i högre ton då några unga damer nalkades.