Göteborgsposten – 9 november 1871, sida 2

jemförelse med den aubakriptionsinbjudning som en parisor, sörläggare 7. Hänel nyligen utsärdat. Den gäller ett arbete med den smak. fulla titeln: Histoire des Libertins ct Libertines celbres de tous les temas et de tous les pays, par Henry de Kock. Författaren, en son till gamle Paul de Kock, har gått vida längre än hans herr pappa i sina vildaste fantasier någonsin hunnit och har förut lyckliggjort verlden med tvenne arbeten i samma aktningsvärda genre som ÅLibertinernas historia lotvar att bli, nemligen: Les courtisanes edlabresoch Fes Cocus celebres, utkomna åren 1869 och 1870. Dessa verk vunno en enorm spridning: en million, 8extiosjutusen tvåhundrasjutionio exemplar försäkrar hr Bunel helt förnöjdt. Libertinernas historia skall komplettera denna intressanta trilogi och bland libertiner, som skola skildras, uppräknas särskildt: hertiginnan af Berry, Barras, Don Juan, Casanova de Seingalt, markis de Sade, drottning Christina af Sverige, Frans d. förete, Sardanapalus, Moritz af Sachsen, prins Jeröme Bonaparte o. s. v. en alltför liten nätt och honett samling! Arbetet kommer att förses med illustrationer, hvarpå inbjudningen meddelar ett prof, ett litet mästerstycke af teckning och xylografi, men obestridligen det frivolaste som någonsin publicerats i offentligt tryck. Främst på planschen glänser en dame, om hvilken uttrycket barsota ända upp till hakan är den lämpligaste. Men detta är icke allt. I sin invokation till läsaren framdrager utgifvaren som ett skäl, hvarföre underrättelsen om arbetets utgifvande bör uppväcka un immense retentisssment, ett ofantligt genljud inom den läsande verlden: att efter de sorgliga politiska händelser, som under ett år fördystrat vårt land, vi äro vissa om att hvar och en skall finna en verklig njutning i att slå bort minnet af dessa tilldragelser under läsningen af ett ur alla (!) synpunkter originelt och lockande arbete, Alltså historierna om en Don Juans, en Casanovas bedrifter skulle förmå, att hos det ädla franska folket utplåna minnena af Gravelotte och Bazeilles, at Sedan och la Commune! Vi vilja ej tro det och tycka derföre vida mera om V. Hugos bombasterier än V. Brunels infamier! Det är väl sannt, att några bland Tysklands större städer icke stå efter, utan kanske snarare öfverträffa Paris i fråga om sedeslöshet. Minchens nativitetstabeller ha i detta afseende kunnat skryta med större siffra än någon annan europeisk stad, Hamburgs och Berlins gränder ega en befolkning som icke torde kunna hafva anspråk på att ega denna hohe SittlichkeitF för hvilken de tyska skriftställarne så mycket prisa sin nation; från Hamburg utgår, eller utgick åtminstone för några år sedan, en hel litteratur af Geheime Memoiren o. dyl. af det slag som bär fingerad tryckningeort och ej har sin plats i boklådornas hyllor eller fönster, och Berlin, som ju vill intaga Paris rang i verlden synes vilja göra en början dertill genom att producera skrifter, at hvilkas med lasciva, tärglagda ritningar utstyrda omslag aptiten efter innehållet skall retas. Men det är att märka, att Tyskland har icke undergått en sådan prösning, som Frankrike, dess folk icke lidit en sådan omälek som fransmännen. Frankrike borde, ester hvad som härdt, snart sagdt vara klädt i säck och asko, det borde söka att återupprätta sig ur sin förnedring och ej gifva sina bästa vänner anledning att vända sig ifrån det med grämelse. Om sranska akriftställare finnas, de der intet lärt och intet glömt, så borde dessa i sanning få göra sällskap med kommunens vilddjur till deportationsorterna, hellre än att längre tillåtas kringsprida sitt gift. Vi upprepa det, vi älska Frankrike, vi äro vänner till det sköna land, hvars storhet ej förminskas genom dess olyckor, men just derföre skulle vi djupt beklaga, om de lättfärdiga elementerna, hvilka, det torde dock vara obestridligt, åter börja dyka upp i Paris, ännu en gång skulle få öfvertaget och förqväfva den goda anda, den energi och den kraft, som eljest både i Paris och öfverallt i Frankrike efter olyckans dagar yppat sig. Ty då skulle verlden åter bli vittne till det lika sorgliga som vidriga skådespelet, af ett folk, som sjelf kallar sig och älskar att kallas verldens mest begåfvade solk, men ändå nedlåter sig till att, vi begagna Jules Simons ord, till att fira det dåliga lefnadssättet, att behandla lösaktiga qvinnor som drottningar, att blända våra ögon med deras prakt, att fylla våra öron med deras orgier, våra själar med deras uselhet, våra hjertan med deras tomma lidelser; att hjelpa dem i deras slöseri såsom det offentligas plundrare, att applådera dem, att slösa på dem allt, hvad verlden kan gifva — nöje, rykte, makt; att skratta åt moralen, att förncka den; att tro på ingenting, förutom framgången, att bry sig om ingenting annat än nöjet, att vörda mgentiog annat än styrkan; att ersätta arbete, ett allvarligt och djupt studium med en alstringsrikhet, som mångdubblar skrifterna, men cke frambringar några egentliga verk; att tala innan man tänker, att föredraga buller framör ära, och bringa handlingar och doktriner Då deras spets, för att undvika nödvändighe— Sn — rr I Ber — A — D