Göteborgsposten – 8 november 1871, sida 2

att 1 tal och skrift ledigt ocn klart röra 818 med modersmålet samt en grundlig och omfattande kännedom af fåderneslandet sjelf. Såsom elementarskolans första uppgift uppställa vi derföre den fordran, att den skall söka väcka ynglingens kärlek till fosterlandets kultur och litteratur genom att meddela en säker och tillfyllestgörande insigt i modersmålets karakter och behandling, i vårt eget lands yttre och inre politiska historia, i dess geografiska och ekonomiska förhållanden samt i allmänna drag, såsom ledning för kommande sjelfstudium, i dess nuvarande författning. Svenska språket med dertill hörande läse-, deklamations-, skrifoch talöfningar, Sveriges historia och statistik samt i de öfversta klasserna Sveriges litteratur utgöra således elementarskolans vigtigaste ämnen. Då eme lertid vårt land icke står ensamt för sig utan utgör en länk i ett system af stater, från hvilka det hvarken kan eller bör isolera sig, så måste såsom ett moment i den medborgerliga bildningen äfven ingå studiet af verldshistorien i allmänhet, dock så, att större vigt lägges derpå i samma mån som de länder, hvilka utgöra dess föremål, stå oss nära i kulturhistoriskt, nationelt eller kommersielt hänseende. IIäraf följer, att våra båda närmaste grannländers och Finlands historia och litteratur äfvensom i allmänhet folkens nyare historia och nuvarande tillstånd böra med en jemförelsevis större grad af vtförligbet behandlas. Hvad åter beträffar sådana folk, hvilka redan långt för detta afträdt från denna verldens skådeplats, eller sådana, med hvilka vi på grund at lokala eller andra förhållanden endast komma i föga beröring, så bör deras historia hufvudsakligen inskränkas till en framställning af hvad de varit eller äro i och för utvecklingen af mensklighetens kultur i allmänhet. Då vidare vårt fädernesland är ett litet och fattigt land, af hvilket man icke kan vänta, att det inom alla områden af kulturens stora arbetsfält skulle kunna stå på egen botten, utan för att i alla riktningar vinna ett säkert fotfäste för sin bildning i väsendtlig mån måste ansluta sig till något af de stora kulturländerna och göra sig till godo dess arbete i kulturens tjenst, så anse vi nödigt, att en så grundlig kännedom åtminstone uti eft af nutidens vigtigaste knlturspråk i skolan inhemtas, att dess litteratur ligger fullt tillgänglig för kommande sjelfstudium. Att det språk, vi för detta ändamål böra välja, är tyskan, synes oss oomtvisteligt. Dock bör studiet af detta språk drifvas ej blott teoretiskt utan äfven, och företrädesvis, praktiskt. Med den trägna beröring med utlandet, som blifvit en följd af lättade kommunikationer och efter förnuftigare grunder ordnad samfärdsel och samverkan mellan folken, har det nemligen alltmer blifvit ett behof för den bildade mannen att med ledighet kunna röra sig med främmande tungomål. Vi anse dock af flera skäl, att fullgod säkerhet i ettdera af de tre mera allmänt talade språken i detta afseende gör till fyllest. Hvad de båda andra, engelskan och fransyskan, beträffar, så anse vi, att åtminstone ettdera helt och hållet måste utstrykas ur elementarskolans schema; hvilketdera må till en del bestämmas af lokala förhållanden. Att en ganska god insigt i det qvarstående kan vinnas utan att undervisningstiden utsträckes utöfver den åldersgräns, hvilken vi tänkt oss såsom den normala för utträdet ur skolan, anse vi högst sannolikt. En svårare fråga är den, huruvida inom elementarskolan något utrymme kan och bör lemnas åt de s. k. klassiska språken. Att grokiskan måste uppgifvas, anse vi alldeles påtagligt, ehuru vi för ingen del förbise den oändligt stora kulturhistoriska rol, detta språk med dess litteratur spelat, eller förneka nödvändigheten af dess ingående såsom ett synnerligen vigtigt moment i undervisningen vid latin-gymnasiet och akademien. Vi beklaga till och med, att, då i förgångna tider med klassicitetens återuppståndelse till nytt lif äfven en ny lifskraft ingjöts i mensklighetens bildningssträfvanden, det hårdare och oböjliga latinet antogs till de nyväckta vetenskapernas tungomål i den smidiga och oändligt bildbara grekiskans ställe. Då emellertid den grekiska kulturperioden blifvit eå grundligt genomforskad, att vi utan betänkande kunna antaga, att denna kulturs bildningselementer till sina väsendtligaste delar blifvit i vår kultur upptagne och dermed amalgamerade, så måste vi anse, att nu för tiden kännedom af det grekiska språket icke utgör en nödvändigt integrerande del af den allmänna bildningen. Detta gäller utan tvifvel äfven om latinet, och den allmänna meningen är också temligen enig i det yrkandet, att äfven detta språk bör förvisas från elementarskolan. Men i afseende på detsamma är det dock nödigt att tillvägagå med nödig försigtighet. Det låter sig icke förneka, att inom landet finnes en stark opinion — stark isynnerhet derföre, att den uppbäres af en beaktansvärd grad af intelligens och sakkunskap — som betraktar latinet såsom skolans a och o i afseende på undervisningens formelt bildande uppgift. Vi hafva icke tillfälle att här närmare inlåta oss på denna stridsfråga, men vi kunna icke frigöra oss från den föreställningen, att vid skolans ordnande äfven tillbörligt afseende bör fästas vid erfarna pedagogers omdöme. Och riktigt döma de utan tvifvel, när de påstå, att en redig, om ock ej i detalj fullständig, insigt i latinska språkets lagar i hög grad bidrager till maAdarnardlata anh andua —