Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 1

— — — tadt temligen rikhaltig. Pastor Sonne i Thisted har äran af att ha skapat den första. Han hade hållit några undervisande föredrag för sin församling och denna var honom derför mycket tacksam, men lät honom samtidigt förstå, att hvad de först och främst beböfde, vore något att äta. Detta svar föranledde br S. till att sätta sig in i konsumtionsföreningsfrågan; d. I Maj 1866 började man alltså att inkassera afgifterna och d. 1 Juli s. å. öppnades försäljningen. Sedan denna tid har saken gått raskt framåt. Vid det möte af danska konsumtionsföreningar, som egde rum i Juli månad innevarande år, upplystes det, att för ögonblicket rundtomkring i landet bestå ej mindre än 72 dylika föreningar. För år 1870 funnos att tillgå räkenskaper och öfversigtor från inalles 36, hvilkas medlemmars antal vid början af året varit 3710 och vid årets slut 4339; deras omsättning hade uppgått till 269,893 rdr, under det att den året förut endast hade varit något öfver 180,000 rdr. Staten har nu begärt, att årsberättelser skola insändas från hvarje konsumtionsförening i landet och jag blir derföre möjligen i stånd att skicka mina läsare några flera statistiska data, som kunna ådagalägga, att man äfven på detta område hos oss verkar med ifver i arbetarnes intresse. För öfrigt beslöts det på det omnämnda mötet, att konsumtionsföreningarne borde verka för inrättandet af sjukoch begrafnings-kassor, låneinrättningar, byggnadsoch pensions-föreningar. Jag vänder mig nu till mina älskvärda svenska läsarinnor med en fråga, på hvilken jag så gerna ville ha ett svar, som eljest icke klingar vidare behagligt i en älskvärd dams mun. Jag ville så gerna, att ni skulle svara ÅNej på min fråga, om det som jag här bar berättat, nödvändigt måste inregistreras under den högst otrefliga kategori, som kallas den tråkiga. Till mina läsare framställer jag ej en dylik fråga, ty de böra icke finna det tråkigt, som vänder sig omkring tidens och samhällets allvarligaste fråga. Men damerna! Jag ville så ogerna utsätta mig för, att de framdeles skulle hoppa öfver mina bref, ty om jag skall vara uppriktig, tycker jag i sjelfva verket mest om att bliläst af damerna. Men, icke sannt, de vackra, små hufvudena kunna nog för en enda gång syssla med alla dessa siffror och statsekonomiska principer; när allt kommer omkring, så är det ju hemmet, hvarom det hela vändt sig och hemmet är qvinnans territorium. Hon har ej allenast rättighet, hon har till och med skyldighet att på detta område samverka i den stora arbetarofrågan och för så vidt hon har vilja till att uppfylla denna skyldighet, så bör hon ej heller ha funnit mina skildringar tråkiga. Min berättelse har blifvit något lång, och jag vågar väl knappast med bänsyn till utrymmet berätta något mera denna gång. Men ett par smånyheter måste jag dock ha med. Köpenhamn simmar i dessa dagar i ett verkligt haf af toner. På Kasino ha vi -det artistiska klöfverbladet, som med rätta har satt vår musikaliska verld i extas och samtidigt har Folketeatern engagerat Jahnheska sångarkören, som är på vägen till en sångarfest i Amerika och som haft lust att äfven föra med sig på resan danska lagrar, som i verkligheten också regna ner öfver dessa förträffiga sångare. En annan svensk celebritet, dansösen m:ll Maria Westberg, har återvändt till Stockholm etter sina gästföreställningar på vår kungliga teater. Hon har obestridligen gjort lycka och det kan knappast betviflas, att hon blir primadonna vid vår balett, ehuru rörande hennes engagement ännu ingenting är definitst atgjordt. Men, Herregud, nu glömmer jag ju äfven denna gång kungahusets medlemmar till allrasist. Låt mig derföre skynda berätta, att vår kronprins resa afser ej blott deltagande i kung Carls jagter utan äfven att af denne beklädas med den högsta graden i Frimurare-orden, tör att derefter bli stormästare för vår loge. Detta skulle väl egentligen vara en bemlighet, men jag har nu en gång för alla tagit mig privilegium på att uppenbara hemligheter. Paul Pry.