Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 1

Mellan balkongen och sloden var en bred gång, vid hvara sidor stora stenvaseor med geranier befunno sig. Det var en kort stund sedan kaptenen begifvit sig bort på sin beskickning, och Olarissa hade glömt både honom och hans ärende då hon satte sig på den bänk som gick rundtomkring balkongen. Hon hvilade hufeudet mot sin hand och stödde armbågen mot balkongens breda stenbalustrad samt blickade ner åt vattnet och tänkte på sitt lif — tänkte på huru lyckligt det kunde ha varit om ellt annat i verlden varit olika. Plötsligt hörde hon steg från gången nerunder och en låg röst yttra : — Jag önskar att jag vore on handske på den der handen för att få kyssa kinden. Hon kände genast igen rösten, men blef icke destomindre bestört öfver att få höra den just då. Stegen kommo närmare henno och i nästa ögonblick hade en mörk gestalt lätt svingat sig upp från gången nedenf r och George Fairfax satte sig på kanten af den massiva balustraden. — Julia! yttrade han i samma låga ton, hvarifrån har ni fått den ingifvelsen att spela Julia denna natt? Liksom om ni ej vore farlig nog ändå! — Mr Fairfax, hvad ni gjorde mig bestört! Lady Laura har väntat på er hela aftonen. — Jag kan väl tro det. Men ni får ej föreställa er att jag gömt mig här i trädgården hela aftonen. Jag har gjort allt för att komma hit i tid, men det inträffade en sammanstötning här på jornyägen mellan Edin