Göteborgsposten – 6 november 1871, sida 2

— gitimister, hvilka visserligen betrakta den gudomliga rätten som en dogm, men äro villiga att godkänna trikoloren i st. f. lIiljornas standar, fastän de äntu icke frigjort sig så från sitt partis traditioner, att de äro beredda att sammansmälta sig med sina gamla fiender orlanisterna. De önska att se Henrik IV som konstitutionel monark, och till detta parti hör det högre gallicanska resterskapet i landet; deras organ är Gazette de France. För det tredje ha vi de legitimister, hvilka ogilla den religiösa dogmen om en gudomlig rätt, som understödja grefven af Chambord, derför att han representerar den gamla principen af en ärftlig monarki, och hvilka nästan uuna sägas uppgå i den fjerde underafdelningen, hvilken utgöres af fusionister, de der både hålla och icke hålla på den religiösa dogmen, men vilja ha en uppgörelse med orlanisterna, hvilken skulle sätta de båda partierna i stånd att arbeta tillsammans. Till detta parti hör monsiegneur Dupanloup och ett jemförelsevis litet antal af det liberalaste presterskapet. Det femte politiska partiet utgöres af de rena orläanisterna, familjens ståndaktiga anhängare, hvilka betrakta grefven af Paris som sin blifvande suverän och arbeta för detta ändamål sä svagt som det är möjligt för ett parti att arbeta. Deras organ är Journal de Paris, Det sjette partiet består af de orleanister, som äro mera fästade vid hertigen af Aumale, än vid han brorson, hvilka ej hysa någon vidskeplig tillgifvenhet för en direkt successionsordning, hvilka söka efter den skickligaste man de kunna finna, om han förenar andra höga egenskaper med bördens och rangens prestige, och de tro, att hertigen af Aumale uppfyller dessa vilkor, men jag betviflar, högligen; att hertigen sjef tillhör detta parti och att icke hans lojala karakter skulle mera fästa honom vid arfsprincipen, och uuder det ett betydande parti inom landet är hugadt att understödja honom, skulle han sjelf finnas understödja sin brorson. Frangais, Journal des Debats och många andra organer, hvilka nu tillfälligtvis understödja den närvarånde regeringen, skulle förorda AAumale — lösningen på de politiska svårigheterna, då det rätta ögonblicket vore inne. För det sjunde ha vi ett parti orläanister, som består af 1ena fusionister — d. v. s. sådana som icke önska att se den orltanska familjen uppträda på tronen, utom på grund af någon uppgörelse med den äldre grenen, hvilken skulle lagligen tillförsäkra dem lika god rätt; som om händelserna af 1830 aldrig hade inträffat. För det åttönde komma vi till de orlanister, som för det allmänna bästas skull öfvergifvit orlanismen eller derför att de ansågo republiken vara-den terräng; som minst söndrar oss. Till detta parti höra Thiers, Casimir Perier och många andra framstående män både inom regeringen och i kammaren, hvilka skulle, om de i Februari djerft förklarat sig för en orlåanistisk restauration, räddat Frankrike från dessa phaser af Kommunism och Imperialism, som det möjligen måste genomgå, innan det kommer till ordning och en god styrelse. Det är emellertid detta parti, som vi ha att tacka för det sällsamma skådespelet af en republik utan republikaner. Det åttonde partiet utgöres af dem, som kalla tig moderata republikaner. Dessa äro sådana som, utan att ha den ringaste föreställning om hvad republikanism betyder eller hvart den leder, försöka att göra det möjligast bästa utaf den. De äro hederliga män, som antaga den provisoriska och abnorma regeringsform, Försynen beskärt dem, och äro tacksamma. I nionde rummet komma de radikala republikanerna, hvilka, utan att ha den svagaste föreställning om hvad republikanism betyder eller hvart den leder, försöka att deraf göra det möjligast sämsta. De äro äfven hederliga män, hvilka antaga den provisoriska och abnorma regeringsform, som Försynen gifvit dem, och icke äro tacksamma. De ega tvenne ofantliga fördelar. Först och främst önska de att nå sitt mål genom moraliska medel och icke genom våld; för det andra äro de helt och hållet i saknad af den politiska förmåga eller erfarenhet, som skall sätta dem i stånd att ernå något mål alls. Siåcle och partiets andra organer äro kroniskt bekajade med svårigheten att icke ha den ringaste id om sitt mål. Den tionde gruppen utgöres af de röda republikanerna, hvilka skilja sig från den föregående kategorien endast deri, att det mål, mot hvilket de syfta, är ännu mera sväfvande, och att de hoppas ernå det genom våld: Ett steg längre ned för oss till socialisterna; hvilka hoppas samhällets pånyttfödelse genom ett allmänt och opartiskt tillegnande af egendomen utan någon våldsamhet, och de skilja sig från kommunisternå, hvilka utgöra vår folfte kategori, deri, att de senare också hoppas ånytttöda samhället genom egendomens fördelning, hvilken senare de likväl endast anse kunna vinnas genom våld. Det kan finnas många underafdelningar bland socialisterna och kommunisterna, som jag icke känner och detta leder mig till imperialisterna. Det trettonde politiska partiet är det, som önskar kejsarens återkomst i egen person. Det skulle vara alldeles omöjligt, äfven efter en folkomröstning, att säga, huru talrika deras organer voro eller kunde vära, på grund af de förklädnader de förmodas antäga. Jag vill blott nämna en, som företer en sådan anmärkningsvärd kombination af religion och politik, att den förtjenar sättas för sig sjelf. Huruvida Univers är ett parti eller blott en tidning, eller, om den är ett parti, hvar detta är och hvaraf det är sammansatt, skall sannolikt för alltid förblifva en af dessa mystörer, för hvars skapande kejsardömet var beryktadt, men det förenar ultramontanism med bonapartism. Det skulle vara intresgant ätt erfara, huru många af Frankrikes presterskap, som tillhöra denna nuance. Det femtonde partiet är de imperialister, som vilja ha ett regentskap; de kunna : benämnas kejsarinnans parti och äro sannolikt nära förenade med det beskrifna, utom deri att majoriteten alls icke är ultramontan eller ens katolsk, mer än till namnet. De frukta af många skäl för att se kejsaren komma tillbaka, men de önska att se en dynasti återställd, vid hvilken deras egna fördelar äro med nödvändighet fästade. Sist kommer prins Napoleons parti. Jag vet ingen, som ännu tillhör detta parti, förutom jag sjelf. Från Frankrike skrifves i öfrigt, att nationalgardets afväpning är nästan till fullo genomförd. I Paris ha nu Rappel och Republicain börjat utkomma. Victor Hugo, Edgar Quinet och Lockroy äro medarbetare i Rappe. General Trochu har valts till president för generalrådet i Morbihan. Thiers synes ru i likhet med allmänna meningen utötva en stark tryckning på benådningskommissionen, att den må utöfva mildhet mot de dömda kommunistfångarne. Enl. en berättelse från Seineprefekten uppställde Seinedepartementet under kriget