Göteborgsposten – 4 november 1871, sida 5

Ivarjehanda. Sociala funderingar. Bland alla de planer till mensklighetens lyckliggörande hvilka ha att tacka vår tids sociala rörelse för sin tillkomst, torde följande förtjena att anmärkas, om icke för sin praktiska lämplighet så åtminstone för sin originalitet. En tysk arbetare har nemligen efter hvad det säges kommit på den iden att verlden bör ledas anonymt. Han påstår med rätta att hufvudsakliga hindret för all styrelses framgång är personlig ärelystnad. Hvar och en som blandar sig i allmänna angelägenheter ledes snarare af ett begär att utmärka sig sjelf än förbättra sina medmenniskors stämniovg; för hvarje år blir verlden allt mer och mer styrd af individer, i stället för principer. Detta onda kan endast afbjelpas derigenom att vi allmänt afstå ifrån våra namn. Som det likväl är nödvändigt för oss att ha något utmärkande kännetecken, skola numror sättas i stället för namnen. Europa skall indelas i distrikter (ty nationernas namn skola afskaffas lika väl som individernas) och hvarje person skall numreras och registreras i det distrikt hvartill han hör. Men på det att ej något nummer skall erhålla ett otillbörligt företräde framför ett annat nummer, skola alla numren ombytas åtminstone en gång om året. En fördel som man kan vänta sig af detta system är att det skall underlätta dåliga karakterers förbättring. Ingen fläck kan ridlåda ett nummer som ena året torde bli buret af en inbrottstjuf och det nästa af en biskop: ingen behöfver derföre förtvifla om att kunna återvinna sina medmenniskors aktning, och således undanrödjes ju hvad man ansett vara det hufvudsakligaste hindret för att komma ifrån en redan beträdd dålig bana. Några små svårigheter skola väl till en början uppstå med afseende på vexlar och dylika dokumenter som under närvarande förhållanden fordra namnunderskrifter; men sedan dessa svårigheter väl äro öfvervunna, skola utan tvifvel många bland oss blifva befriade från en hel hop bekymmer, genom att vi slippa behålla våra namn, och på det hela taget torde denna plan ej vara mera vanvettig än mången annan, som under senare tider på allvar diskuterats Armeöstatistik. De tyska armeberäkningarne angifva regementantalet inom den reguliera arm6en till 148 infanteriregementen (hvartdera om tre bataljoner) och 93 kavalleriregementen. Dessa siffror ha endast afseende på det egentliga Tysklands arme; den elsas-lothringska kåren ökar dem till 154 af det förstnämnda och 97 af det sistnämnda vapenslaget. Osantlig såsom denna styrka synes vara, innehar tyska armcen dock endast tredje rummet på listan öfver Europas stående armåer. Det första intages af Ryssland med dess 188 infanteriregementen, 56 reguliera kavalleriregementen och 156 kosackregementen. Dernäst och ännu före Tyskland kommer Frankrike med 156 infanteriregementen (rouaver och turcos inberäknade) samt 64 kavalleriregementen. Österrikes 80 infanteriregementen. Italiens 80 insanterioch 23 kavalleriregementen samt Englands 169 bataljoner infanteri och 26 ryttareregementen synas mycket obetydliga stridskrafter, jemförda med de tre ofvannämnda makternas. om Tyskland öfverträffas af Ryssland och Frankrike i afseende på linieregementenas antal, bör man dock ihågkomma att det har en styrka af 286 regementen landtvärn i reserv. Huru oerhördt de kontinentala arm6erna vuxit sedan Krimkriget visas bäst genom en jemförelse mellan de siffror som nu angitva regementenas antal och siffrorna för 1852. Nämnde år egde Preussen ej mer än 45 infanteriregementen och 38 kavalleriregementen, Ryssland 292 och 84, Frankrike 102 och 56, Österrike 64 och 38. Italiens särskilda armåer uppgingo till 41 infanteriregementen och 17 kavalleriregementen, Englands armå till 100 regementen (22 bataljoner) fotfolk och 22 ryttareregementen. några af de tyska staterna