Göteborgsposten – 4 november 1871, sida 5

Men sedan Romanetti väl kommit ut ur fängelset, träffade han på en afdelning nationalgardister, hvilka, okunniga om hans fångenskap, så snart de kände igen honom, begärde att han skulle åtaga sig befälet öfver en gigantisk barrikad som var uppförd i hörnet af Rue des Charbonniers och Boulevard Mazas. Denna befästning försvarades af omkring tvåhundra man och fyra mitrailleuser samt höll i två hela dagar stånd mot 35:te och 75:te linieregementena samt 1:sta marinregementet. Men Romanetti hade fått nog af kommunen och var uteslutande betänkt på sin egen säkerhet. Som krigslist påpekade han för de öfriga officerarne nödvändigheten af att rekognoscera fiendens styrka och åtog sig att utföra detta farliga företag. Han fick tillåtelse att gå och sökte omedelbarligen en tillflykt i ett hus i närheten. Han tillkallade värdinnan och erbjöd henne hvad hon kunde begära för ett rum. Men han blef förvägrad allt, utom att från ett fönster se efter om han ännu följdes af två insurgenter, som från barrikaden begifvit sig efter honom. Dessa hade för ögonblicket vikit om hörnet af gatan. Romanetti begagnade sig af detta uppehåli i deras vaksamhet för att springa tvärsöfver gatan och inträda i ett hotell. På trappan fann han en uppassare, som för några guldmynt samtyckte till att kläda af sig och öfverlemna åt kaptenen sitt yrkes uniform. Förklädnaden var knappt verkställd förrän Romanetti blef varse en afdelning federerade, som kommo ut ur huset midtemot och släpade med sig en olycklig kapten och hans hustru. Kaptenen förklarade att han varit sjuk och legat till sängs under de tio sista dagarne. Insurgenterna påstodo deremot att två at dem hade sett honom inträda i huset några minuter förut. Han blef följaktligen omedelbarligen derefter skjuten som pultron, och hans hustru, som försökte försvara honom, föll vid hans sida. Sedan Romanetti sålunda blifvit afrättad genom ombud, var han lugn under de nästa två timmarne. Vid denna tid hade gisslan anländt till La Roquette, och då Romanetti saknades antog man att han tillika med Pere Lamazon undkommit under transporten. Man skickade en afdelning till hans bostad vid Rue des Ecoles, der en olycklig målare togs för den förrymde fången och sköts på sjelfva trappan till förstugan. Emellertid vunno Versaillertrupperna terräng; de skulle utan tvifvel redan ha intagit barrikaden, om ej en qvinna i Romanettis hotell hade upptäckt att de öppnade en löpgraf i en trädgård som beherrskade flanken af de federerades position. Med risk af sitt lif varnade hon de federerade för faran, hvilken snart aflägsnades med tillhjelp af en mitrailleuse. Derigenom blef försvaret förlängdt i tjugofyra timmar. Då slutligen barrikaden föll, började soldaterna i sitt ursinne med att döda den qvinna som gäckat deras planer och fortsatte sedan med att döda hvar och en annan misstänkt som de träffade på. Men Romanetti såsom gargon stod öfver all misstanka. Han serverade officerarne, skötte de sårade och åt lugnt sin frukost under det tretiofem män och qvinnor afrättades under hans ögon. Då hela qvarteret var fullkomligt underkufvadt, begaf sig Romanetti till Mazas, hvarest han at fängelsesekreteraren erhöll ett intyg öfver att han varit inspärrad som gisslan. Man lyfte på hatten för honom såsom ett bland kommunens offer, och i all trygghet passerade han genom Paris till den säkraste af alla tillflyktsorter, ett hus som beboddes af en poliskommissarie. Här hyrde han sig in och stannade i flera veckor samt kom sedan med några vänners tillhjelp och efter långsamma dagsmarscher in på belgiskt område. Derifrän begaf han sig öfver till England, hvarest han utan tvifvel med en erfaren insurgents orubbliga lugn småler åt den franska polisens blindhet och beklagar de olyckliga menniskors otur, hvilka ödet ställde såsom representanter af hans person framför de federerade och reguliera truppernas reffelbössor.