Göteborgsposten – 1 november 1871, sida 2

— F F555rtrer — eLDTLUUTRN Å AR 2-1t UII Frän Utlandet. I Böhmen ha redan häktningarne börjat, och dermed har det inledande steget tagits till en ny förföljelse mot czecherna, mot dem som ej vilja böja sig under det tyska författningstvånget, utan önska att få ett gammalt kungsord förverkligadt om konungariket Böhmens autonoma återställande. Då de båda czechiska ledarne dr Rieger och Clam-Martinitz, hvilka kallats till Wien under de sista bomedlingsförsöken, återkommo derifrån till Prag, blefvo de på bangården mottagna af en orechisk deputation, och voro på aftonen föremål för hyllningsdemonstrationor af de czechiska studenterna, af hvilka tio fingo för detta ofog böta med frihetens förlust. Det blir väl värre än. Då underrättelsen om ministören Hohenwarts afgång spred sig som en löpeld genom Wien, ville tyskarne i sin glädje illuminera kejsarstaden, hvarifrån Neue freie Presse likväl afrådde dem, gonom att börja en ledande artikel med orden: Godt tolk, blåsen endast ut ljusen igen! Den officiösa Abendpost yttrar i en uppsats: Det inre krigets parti har för skickligt ledt sina streck, att Osterrike skulle kunna bevaras från ödet att lindrigt förblöda. Enligt all sannolikhet skall den nya ministåren vara så blek som möjligt. Ansigtsfärgen antyder derför genast en kort lifslängd. Enligt ett af dagens telegram, har icke heller någon minister med prononcerad färg ännu kunnat bildas, utan blott en interimistisk sådan. Holzgethan, som varit finansminister under både Hohenwart och hans föregångare Potocki, qvarstannar och blir tillsvidare ministerpresident. De olika sektionscheferna W eli, Wiedenfeld och Mitis, hvilka innehaft sina resp. befattningar under både Hohenwart och Potocki, förrätta tillsvidare ministerbefattningarne, jemte sektionscheterna Fiedler och Possinger. Denna interimsministör ger emellertid anledniog att tro det rykte ej vara så alldeles ogrundadt, hvilket vill veta, att grefve Potocki skulle återigen försöka sin lycka med ett utjemningsförsök, eller åtminstone någon person med hans åskådning. Men lifstiden för en dylik kan numera onekligen icke bli lång. Halfmesyrernas tid är förbi, ett kraftigt steg måste tagas, och de båda fientliga nationaliteterna måste hvardera uppgifva något af sina anspråk, om en kompromiss skall bli möjlig; men skola väl tyskarne kunna dertill förmås? I något hovant ton utbrister Neue freie Presse: Ingen skall kunna förneka, att de tyska österrikarnes sympati för de tyska riksvapnens framgång mot Carffienden grundade sig icke allenast på den ötversvallande nationalitetskänslan och på den oaktadt året 1866 lefvande tyska historietraditionen, utan äfven på en sund, beräknande egoism. De tänkande ibland de för Woerth och Sedan entusiasmerade förfärades för den förnedring, för hvilken tyskarne i Österrike skulle blifva blottställda genom slavernas öfvermod vid en eventuel seger af de franska vapnen. Hvilken rätt skulle den veka tyska stammen vid Donau haft till hegemonien i Österrike, om de mest utvecklade, bildade och kraftiga tyska stammarne skulle visat sig oförmögna att motstå de franska vapnens och den franska pölitiska maktens anlopp! Deremot höjde sig de tyska österrikarnes sjeltkänsla vid tanken, att deras stamförvandters kraftyttring äfven skall återverka stärkande på deras ställning inom riket. Hvem skulle efter Metz och Sådan, efter det tyska rikets underbara återupprättande våga att missbruka de tyska österrikarne såsom corpus vile för nya experimenter. Man kan svårligen uttrycka sig tydligare; slaverna veta nu, hvad de ha att vänta. De tyska organerna i Österrike äro nu af den mening, att äfven ståthållaren i Böhmen, grefve Bohuslaw Chotek, skall snart afgå. Han skildras af dessa organer äfven som den, hvilken spann trådarne till den nya författningen för konungariket Böhmen. Man väntar också ståthållaren i Galizien Goluchowskis afgång.