Göteborgsposten – 27 oktober 1871, sida 2

1 Detta förvärrar högligen ställningen för 4 I dagakarlarne, the unskilled labourers, bland hvilka den amerikanska pauperismons redan alltför betydligaj armå rekrytera.3 Mon man bör ej glömma, att största delen af dessa I olyckliga utgöres af emigranterna. De inamerikanarne ha till stor del försvune 3 t nit ur de atlantiska staterna; arbetarne i Nya England förskrifva sig i allmänhet från Europa eller Canada. Amerikanarne har dragit sig tillbaka mot vestern, så att det icke ligger någon öfverdrift i att säga, att de 5eller 600,000 personer, hvilka lefva på det allmänpas bekostnad i Förenta Staterna, äro lika många fattiga, som Europa kastat i armarne uppå dem. Det var under dessa omständigheter, som de under namnet ZradesUnions (yrkesföreningar) bekanta arbetareföreningarne, hvilka knappast fannos till i Förenta Staterna före kriget, började att bli at stor vigt. Deras principer och organisationssätt lånades från de föreningar af samma slag, hvilka redan länge existerat i England. Allt ifrån våren 1865 satte de sig i verksamhet för att genomdrifva en minskning i arbetstiden. I flera stater, Newyork, Illinois, Indiana, Ohio, utverkade de af lagstiftande församlingarne en lag, som bestämde åtta timmars arbetstid pr dag, d. v. s. att arbetsgitvarne icke kunde, om ej andra öfveronskommelser träffats, fordra längre arbete at sina arbetare. Men då dessa fordrade samma aflöning som för den gamla arbetstiden om tio timmar, svarade industriidkarne med en vägran, hvilken ingaf de särskilda yrkesföreningarne tanken på att hålla ett allmänt möte. Detta ogde rum i Chicago, i Augusti månad 1867. De mestings, Bom höllos åren 1865 och 1866, hade endast samlat vissa klasser af arbetare; denna gång voro alla arbetare utan åtskilnad sammankallade. Yrkesföreningarne eller the Trades-Unions syntes ännu så föga oroande, att de på det mest smickrande sätt uppmuntrades af Illinois främsta personer, berättar Jinning i sin bok Eighty years of Republican Governemoent, och att en amerikansk industriidkare förklarade sg anse dessa föreningar utgöra ett tecken till försoning mellan kapitalet och arbetet. Mötet i Chicago lät icke mycket tala om sig och sysselsatta sig helt lugnt med frågan om aflöningen, om barnens arbete och om bästa sättet att bereda framgång åt arbetsinställningarne. Detta sätt var så mycket svårare att utfinna, som den ständiga tillströmniogen af arbetare från Europa gäckade äfven de bästa kombinationer. Arbetsgifvarne behöfde blott ha litet tålamod för att snart kunna ersätta strikarne, hvilka för öfrigt ännu icke haft tid att samla det reservkapital, i hvilket de engelska koalitionernas hela styrka ligger. Också voro de flesta arbetsinställningarne redan på förhand besegrade, de öfriga hade för sina framgångar endast att tacka vissa politiska inflytanden eller tillochmed understöd, som de erhöllo från rivaliserande industriidkare, såsom fallet äfven varit mer än en gång i England. År 1868 var arbetsmarknaden — hs labour market — mycket upprörd på grund af affärernas allmänna ställning och äfven derför att de politiska partierna tvistade med hvarandra om äran at att beskydda de olika yrkesförenivgarne. På det sättet utverkade de af kongressen en lag, som bekräftade deras anspråk, i det att den med en femtedel minskade arbetsdagen inom statens egna verkstäder. Arbetsinställningar af en ny karakter utbrusto inom ett stort antal af de större städerna; sådan var murarnes, hvilka begärde åtta timmars arbetstid och en tillökning i daglönen samt understöddes af andra föreningar. Uppeggade af gipsmakarne i Newyork, fordrade de i Chicago lika lag i afseende på daglöner och arbetstid inom hela republiken. Den iår samlade arbetarekongressen i Newyork sysselsatte sig isynnerhet med att utbreda den cooperativa rörelsen. En i Boston utkommande revy, the Merchants Magazine (Okt. 1868), yttrade rörande dess medlemmar: De ha viseerligen afvikit något i afseende på de sociala frågorna, ty de vänta sig det omöjliga af regeringsmaskinen; men de andra klasserna äro icke heller fria från detta sel. Efter hand fullständigade yrkesföreningarne sin mekanism och utöfvade större inflytande på de arbetande klasserna, utan att de lokala eller unionela myndigheterna brydde sig derom. Den mäktigaste af dessa föreningar är för närvarande skomakarnes, hvilken räknar 50,000 medlemmar; stenkolsgrufvearbetarnes har 30,000 medlemmar, gjutarnes 17,000, tegelbrännarnes 15.000. Den bäst organiserade föreningen är boktryckarnes i Buffalo. Likasom alla väl ledda yrkesföreningar, har den till syftemål att både höja yrket i intellektuelt och socialt hänseende och stadga enheten mellan arbetsgifvare och arbetare. Och dessa yrkesföreningar ha framtiden för sig, under det att de, hvilka endast gå ut på att genom strikes utan försonlighet uppträda mot det bestående, måste ha föga tramtid. Vi skola senare fortsätta denna skildring af arhatarafrå man I ranta Statarna DR ad — ! ine va — mere 1—