Göteborgsposten – 27 oktober 1871, sida 2

Här öfverlemnade mr Fairfax lady Laura till hennes naturlige beskyddare, och sedan hun således fått trihet att göra hvad han behagade egnade han sin tid åt damerna i landän, bland hvilka Clarissa Lovel befavn sig. Fri från den pinsamma föreställningen att hon på något sätt sårat honom, var denna unga flicka nu vid det glädtigaste lynne. Han skulle ej ofta få se henne sådan hon nu var, i hela glansen af sin ungdomliga skönhet, fullkomligt naturlig och otvungen. Ea enda gång under dagens lopp lemnade han sin plats vid landån och gick att taga sig en enslig promenad uppåt kullarne. — Jag fruktar att jag blir alltför mycket sästad vid henne, sade han för sig sjelf. Det är på samma sätt med mig som med en person hvilken har smak för starka drycker: gång på gång föresätter han sig att sldrig smaka dem, och lika ofta bryter han sin föresats. Jag är den svagaste menniska i verlden. Men i afseende på följderna kan det ej ha mycket att betyda. Hon vet att jag är förlofvad — och lady Laura har rätt. Ju förr giftermålet eger rum, desto bättre. Jag skall aldrig vara säker förrän bandet är knutet, sedan skola pligt, heder, känsla och en mängd andra motiver hålla mig qvar på den rätta stråten. Han vände tillbaka till det öfriga sällskapet kort innan hästarne förspändes, och nu gick han rakt till lady Lauras vagn, (CForts.)