Göteborgsposten – 19 oktober 1871, sida 2

rade Clarissa småleende; men jag betviflar att den eger sin tillämplighet i alla fall — åtminstone hvad pappa beträffar. — Ni höll på att rita, ser jag, då jag afbröt er. Jag kommer ihåg att ni under resan omtalade er kärlek för konsten. Får jag se hvad ni höll på med. — Det är knappt värdt att visa er. Jag roade mig med att afteckna några träd. — Jag ser att ni har förvärfvat stor skicklighet för att vara så ung. Nå ja, det är ett ädelt nöje och ett ärofullt yrke. Det uppstod en liten paus. Clarissa såg på sitt ur och då hon fann att klockan var nära fem, började hon lägga ihop sina ritsaker. — Jag trodde ej att ni kände lady Laura Armstrong, sade hon men ångrade nästan omedelbarligen att hon sagt något sådant, alldenstund hon ju alldeles ingenting visste om honom eller hans bekantskaper. — och jag väntade lika litet att få träffa er här, svarade gentlemannen. Det borde jag ändock ha gjort, alldenstund jag visste att ni bodde i Arden. Men, ser ni, det är så längesedan vi träffades och jag — — Hade naturligtvis glömt mig. — Nej, jag hade ej glömt er, miss Lovel, och ej heller skulle det ha varit naturligt för mig att glömma er. Jag är mycket glad öfver att åter träffa er under så angenäma förhållanden. Ni kommer att stanna på slottet en lång tid, hoppas jag. Och hvad mig beträffar så blir min visit säkert mycket lång. (Forts.)