Göteborgsposten – 19 oktober 1871, sida 1

— Lady Geraldine är dotter af en earl, sade Barbara Fermor. — Ja visst. Det kommer att heta mr och lady Geraldine Fairfax. Det finnes en del karlar som fästa afseende vid sådant, men jag tror ej att Gerorge tillhör dem. Fairfaxerna tillhöra en gammal skotsk adelsfamilj och anse sig lika goda som någon af vår högadel. — När väntas mr Fairfax till slottet? — Ej förrän i qväll. Han skall komma med sista bantåget tror jag. Ni kan lita på att lady Geraldine ej skulle vara här, om det funnes någon utsigt till att han skulle komma under dagens lopp. Eno gäll ringning kallade dem till frukosten. Denna var uppdukad i gröngräset under några lummiga bokträd. Det blef naturligtvis en högst glädtig måltid och klockan var nära fyra innan man slutat densamma. Derefter vandrade man åter omkring i spridda grupper, och Clarissa hade för en enda gång lyckats bli fri från den annars oundviklige kaptenen, hvilken af Barbara Fermor förts bort för att bese en grotta. Hon kunde nu vandra hvart hon behagade och var mycket belåten dermed. Marleyskogen var ej ny för henne. Den hade varit hennes bror Austins favoritplats, och de båda hade tillbragt mången lycklig dag i skuggan af dessa gamla skogsträd. Här hade han lärt henne nästan allt hvad hon fått lära af landskapsmålning. Hon var glad öfver att vara allena, ty de minnen som trängde sig på henne voro sorgsna. Hon vandrade långt bort från de öfriga, och sedan hon satt sig ner på en sluttning invid en smal bäck, började hon